Äntligen kommer våren

Jag har verkligen längtat efter vår. Jag har inte hunnit fota så mycket dock, haft massor att stå i. Men här kommer en bildbomb från en härlig aprildag, med höns och katt och Gustaf.

Så coola.

Krokusarna tittar upp.

Gulle som gärna sitter på armen.

När man tror att man hittar en död höna men hon egentligen sandbadar.

Smask.

Biffiga Emil.

Ida <3

Underbara djur.

Vintern är lång

Vintern är lång och det har den alltid varit. Men efter att ha flyttat ut i torpet utan isolering, toalett eller rinnande vatten så har vintern på något mystiskt sätt blivit ännu längre. Februari brukade jag älska, hela månaden fick gärna vara så vintrig som möjligt. Nu känner jag att den kan bli ännu lite kortare än vad den redan är. Egentligen.

Mysak, med hela världen för sina tassar. Men tvärtemot sin bror så vågar han sig inte ens till landsvägen. Han håller sig alltid nära. Det är jag något sjukt tacksam för.

“Sorry girls, det är vitt idag med. Bäst att gå in igen.”

Vårvinter

Ljuset är verkligen på väg tillbaka. Det märks alltid så tydligt i februari. Även om vintern ofta är som härligast just nu så suger det i mig av vårlängtan. Jag vill verkligen ha båda på samma gång. Torpet fylls med tulpaner och krokusar för att stilla begäret efter liv och grönska.

Mysak inspekterar gärna alla blommor, precis som hans bror brukade göra. Fast Skorpan brukade förstås äta upp dem också…

Hönsen värper ägg i pastellfärger,

Hästarna njuter också av värmen som solen ändå ger.

Finaste Mysak

En mer fotogenisk katt kunde jag nog inte fått. Han är så vacker med sina kontraster, sin vita fina bläs och mörka ränder. Snön verkar han gilla. Upp på taket till friggeboden och leka med snöflingor är en ny aktivitet.

Den där minen är så typiskt Mysak <3

Ensam och undrande

Det skär i hjärtat att Mysak har förlorat sin bror. Han som var hans andra hälft. Han har gått omkring på gården, letat, jamat och sovit på konstiga ställen där han normalt sett inte brukar sova. Han brukar ju ligga hopkurad med Skorpan om nätterna, men nu finns han inte längre här. Nog för att Mysak fått mycket kärlek förut, det är något jag är så tacksam över – att vi aldrig missat en chans att kela eller busa – men nu ska han få om möjligt ännu mer. Vi får plåstra om varandra.

Solkatt

Det här är den sista bilden jag tog på Skorpan och så här ska jag minnas honom. Nöjd med livet och alldeles avkopplad. Det finns inget jag hellre önskar än att ha fått mer tid med honom, men hade jag aldrig fångat in honom och Mysak hade han kanske liksom två av sina syskon dött på det kalla stengolvet i ladan, bara några veckor gammal. Jag fick lära känna den mest keliga, kärleksfulla och trogna katt jag någonsin träffat. Från att vara en av de räddaste till att blir den keligaste, det är ändå ett kvitto på hur bra han trivdes. Jag kommer nog sakna och gråta länge till, men jag fick i alla fall ett långt och fint år med den här katten och det är värt allt.

Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vrid tillbaka tiden

I onsdags kväll kom inte Skorpan när vi ropade eller ringde i matklockan. Han och Mysak är inne och sover varje natt, utan undantag. På torsdagen gick vi runt, ropade och letade i lador och skogsdungar. I fredags, precis när jag skulle till att skriva ut lappar till grannarna, fick vi veta att han blivit påkörd. Nu ligger hans lilla kropp begravd under äppelträdet.

Hjärtat är i tusen bitar fast man tror att man som uppvuxen på gård med massa djur ska bli härdad. Det känns inte som det.

Det tog så enormt mycket tid, tålamod och kärlek för att vinna över den här lilla vildkattens förtroende. Det är väl det som gör det så tufft, för då kom vi varandra så oerhört nära. Det känns hopplöst och orättvist. Skorpan och Mysak skulle ju bli tjugo år gamla, de skulle båda ha varandra livet ut och om jag någonsin skulle få barn skulle jag säga till dem att “de katterna räddade vi ur en iskall lada en snöig november för flera år sedan”. Jag är så ledsen, inte bara för vår skull utan även för Mysaks, som sen första början varit ett med sin bror. Även om han nog inte förstår att Skopan inte längre lever så märks det att han undrar var han är. Jag skulle göra allt för att få vrida tillbaka tiden och ropa in dem tidigare i onsdags. Men att tänka så hjälper ingenting.

Jag har tittat igenom alla videoklipp från Skorpans liv med oss. Från den lilla parveln i ladan till den självsäkra, kelsjuka och underbara katt han blev. Han hade ett fantastiskt liv och jag ångrar inte en sekund att jag hämtade hem dem den där novemberdagen. Tänk att de var så rädda för oss i början. Skorpan fick man knappt titta på under väldigt lång tid och tänk vilken förändring vi haft.

Jag var inte ett dugg beredd på att jag skulle bli såhär ledsen. Men så är det om man vill ha djur i sitt liv. De blir sällan äldre än oss, men glädjen och kärleken man får gör sorgen och smärtan värd att leva med.

Vila i frid nu, väldens finaste Skorpa <3

Vänner som ställer upp

Jag säger inte att du ska bli vän med någon bara för att hen råkar vara händig, men händiga vänner är onekligen bra att ha. På konstskolan jag och Gustaf gick träffade vi Katt (Katarina). Hon och jag har hittat på en hel del rackartyg, pratat om djupa kärleksbekymmer och skrattat tills tårarna rinner. Hennes pojkvän Ilja är hur skön som helst och han och Gustaf klickar såklart jättebra. Så där som det ska va. Nu råkar också Ilja vara utbildad elektriker och när man ska inreda ett loft där kablarna går som ett jäkla spindelnät kan en elektriker komma väl till pass, haha. Först fick vi hjälp med att dra el till hönshuset och sen kom de och hjälpte oss med loftet. I gengäld har jag hjälpt till med lite CV:n, ansökningar till utbildningar med mera eftersom jag har lite koll på språk och skrivning och så bjuder vi alltid på riktigt god mat när de kommer. Katt är precis som jag och ska fota allting och slutar inte förrän hon har den perfekta bilden, det är lite skönt att inte vara ensam om att vilja plåta maten just som alla ska hugga in, haha!

Goda alkoholfria drinkar

Mums

Bästa bröderna låg och snosade intill varandra, som de alltid gör <3