Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vrid tillbaka tiden

I onsdags kväll kom inte Skorpan när vi ropade eller ringde i matklockan. Han och Mysak är inne och sover varje natt, utan undantag. På torsdagen gick vi runt, ropade och letade i lador och skogsdungar. I fredags, precis när jag skulle till att skriva ut lappar till grannarna, fick vi veta att han blivit påkörd. Nu ligger hans lilla kropp begravd under äppelträdet.

Hjärtat är i tusen bitar fast man tror att man som uppvuxen på gård med massa djur ska bli härdad. Det känns inte som det.

Det tog så enormt mycket tid, tålamod och kärlek för att vinna över den här lilla vildkattens förtroende. Det är väl det som gör det så tufft, för då kom vi varandra så oerhört nära. Det känns hopplöst och orättvist. Skorpan och Mysak skulle ju bli tjugo år gamla, de skulle båda ha varandra livet ut och om jag någonsin skulle få barn skulle jag säga till dem att ”de katterna räddade vi ur en iskall lada en snöig november för flera år sedan”. Jag är så ledsen, inte bara för vår skull utan även för Mysaks, som sen första början varit ett med sin bror. Även om han nog inte förstår att Skopan inte längre lever så märks det att han undrar var han är. Jag skulle göra allt för att få vrida tillbaka tiden och ropa in dem tidigare i onsdags. Men att tänka så hjälper ingenting.

Jag har tittat igenom alla videoklipp från Skorpans liv med oss. Från den lilla parveln i ladan till den självsäkra, kelsjuka och underbara katt han blev. Han hade ett fantastiskt liv och jag ångrar inte en sekund att jag hämtade hem dem den där novemberdagen. Tänk att de var så rädda för oss i början. Skorpan fick man knappt titta på under väldigt lång tid och tänk vilken förändring vi haft.

Jag var inte ett dugg beredd på att jag skulle bli såhär ledsen. Men så är det om man vill ha djur i sitt liv. De blir sällan äldre än oss, men glädjen och kärleken man får gör sorgen och smärtan värd att leva med.

Vila i frid nu, väldens finaste Skorpa <3

Snövit

Vi fick en fågelmatare av pappa. Den är superfin och enormt populär hos alla småfåglar. Jag har bestämt mig för att bli som Snövit, jag vill att alla fåglar, rådjur dovhjortar och andra som kommer hit ska bli så vana vid mig att de börjar följa med och hjälpa mig med tvätt och dylikt. Känns ändå som en rimlig vision. Som det är nu accepterar de att jag står fem meter bort. Kommer jag närmre flyr de i ren förskräckelse, haha. Vi får väl se hur snabbt jag tämjer dem…

Talltita eller entita, det är frågan.

De tror helt klart inte att det kommer räcka till alla.

Men Skorpan, hur kommer det sig att du står precis under fågelmataren?

Vattenslangarna från sjön är tömda, men en liten droppe hade letat sig ut och frusit till.

Livsnjutaren

Tänk att Skorpan som så länge var så reserverad skulle bli så avslappnad och totalt hemmastadd här. Vilja krypa upp i famnen på morgonen, komma jamande genom hästhagen när man kommer hem, stryka sig mot ens ansikte och ligga och slappa i köket. Det trodde man inte en gång.

Skön pose.

Ännu mera höst

Dessa frostiga, höstiga mornar går inte av för hackor.

Hönsen springer runt i trädgården…

Det frasar under fötterna när man går…

Allt är färgsprakande och frostat på samma gång…

Och luften är frisk att andas.

Skorpan med hönsen i bakgrunden.

Sniffar i luften <3

Sen går de på äventyr, ibland för sig och ibland tillsammans.

Utsläpp

Innan jag själv äter frukost på morgonen ger jag katterna mat och släpper sedan ut dem och hönsen. Det är en härlig morgonrutin. Sen kommer jag förstås till gården och släpper även ut hästarna.

Pippi ska kolla om det inte finns något kvar i matskopan.

Gulle provsitter min grind.

En busig Mysak redo för dagens äventyr.

And off he goes.

Kalas i grönsakslandet.

Vackra Skorpan tar det lugnt uppe på hönsgården <3

Kräftkalas

Vi gick på ett litet kräftkalas hemma hos Gustafs familj. Det sista av vår egen snaps slank med. Herre vad god den är, så fruktig att man knappt känner spritsmaken, riktigt farlig med andra ord.

Deras nya kattunge, Vera, ville hemskt gärna leka med mina fjäderörhängen.

Hopplöst söt!

Och lagom till hemgång blev jag magsjuk. Eller det var jag ju redan innan och borde ha lyssnat på min kropp, kräftorna gjorde inte precis saken bättre… Veckan efter behöver jag inte redogöra för. Det räcker med att säga att en partner som Gustaf, det är inte fel att ha i sina svaga stunder. (Inte helt fel i de starka heller) 😉

Ajabaja

Om ni har katter, lär dem att huggormar inte är att leka med. Det är inte lätt att pränta i dem den infon, men förhoppningsvis kommer ett hugg eller två få dem på bättre tankar. Så länge de inte blir riktigt sjuka innan dess…

En svullen Mysak. Kan inte vara skönt, men han verkade ändå tämligen obekymrad.

Skorpan blev biten en gång i ansiktet och en annan i tassen/benet. Tack och lov att de blev bra snabbt <3

Efter sol kommer regnskur

Efter veckor och åter veckor av sol och torka var regnet mer än uppskattat. Ja, av alla utom våra två katter.

När de förstod vad som försiggick där ute bestämde sig båda för att gömma sig, haha!

Man kan nästan tro att vi brukar tvinga ut dem i värsta ovädren till vardags.

Trädgårdsfröjd

Vilken underbar känsla det är att knata ut i trädgården en solig sommarmorgon och se hur vackert allt är. Ja, allt utom den väldigt uttorkade gräsmattan då. Vi har sån tur att bo precis bredvid sjön, annars hade våra odlingar aldrig överlevt. Gräsmattan hämtade sig tillslut, men sådär i slutet av juli var den inte glad. Vallmon däremot, den mådde prima. En efter en poppade det fram röda blommor. Periodvis var kronan mest grön med någon röd fläck, men så rätt som det var kom man ut en morgon till en röd peruk av blommor.