Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vrid tillbaka tiden

I onsdags kväll kom inte Skorpan när vi ropade eller ringde i matklockan. Han och Mysak är inne och sover varje natt, utan undantag. På torsdagen gick vi runt, ropade och letade i lador och skogsdungar. I fredags, precis när jag skulle till att skriva ut lappar till grannarna, fick vi veta att han blivit påkörd. Nu ligger hans lilla kropp begravd under äppelträdet.

Hjärtat är i tusen bitar fast man tror att man som uppvuxen på gård med massa djur ska bli härdad. Det känns inte som det.

Det tog så enormt mycket tid, tålamod och kärlek för att vinna över den här lilla vildkattens förtroende. Det är väl det som gör det så tufft, för då kom vi varandra så oerhört nära. Det känns hopplöst och orättvist. Skorpan och Mysak skulle ju bli tjugo år gamla, de skulle båda ha varandra livet ut och om jag någonsin skulle få barn skulle jag säga till dem att ”de katterna räddade vi ur en iskall lada en snöig november för flera år sedan”. Jag är så ledsen, inte bara för vår skull utan även för Mysaks, som sen första början varit ett med sin bror. Även om han nog inte förstår att Skopan inte längre lever så märks det att han undrar var han är. Jag skulle göra allt för att få vrida tillbaka tiden och ropa in dem tidigare i onsdags. Men att tänka så hjälper ingenting.

Jag har tittat igenom alla videoklipp från Skorpans liv med oss. Från den lilla parveln i ladan till den självsäkra, kelsjuka och underbara katt han blev. Han hade ett fantastiskt liv och jag ångrar inte en sekund att jag hämtade hem dem den där novemberdagen. Tänk att de var så rädda för oss i början. Skorpan fick man knappt titta på under väldigt lång tid och tänk vilken förändring vi haft.

Jag var inte ett dugg beredd på att jag skulle bli såhär ledsen. Men så är det om man vill ha djur i sitt liv. De blir sällan äldre än oss, men glädjen och kärleken man får gör sorgen och smärtan värd att leva med.

Vila i frid nu, väldens finaste Skorpa <3

Kacklande

Ja visst är det ett himla kacklande när hönsen struttar omkring huset. De ropar varg typ fem gånger om dagen (högljutt kacklande/skrikande som de gör om tex en rovfågel kommer). Tre gånger har sparv- eller duvhök försökt ta någon av tupparna. Alla gånger har vi sprungit ut fort som attan och hindrat attacken. Man hör visserligen en viss skillnad i intensitet i den här typen av skrik-kackel, men man tar ju såklart det säkra för det osäkra och springer ut ex antal gånger för mycket.

Men hur störigt det än kan vara har vi dem hellre ute när vi är hemma än att de ska vara i hönsgården hela tiden. De mår så bra av att få gå fritt. Det är samma med hästarna, vi skulle kunna ha dem en och en så undviker vi skador. Men när man ser hur bra de mår av att få gå i sina flockar (mellan 5 och 8 hästar ungefär) så är det värt risken. Hästar ska vara hästar, höns ska vara höns och katter ska vara katter och också få vara ute och äventyra. Man kommer förlora någon och en eller annan kommer bli skadad, men hellre ett kort och rikt liv än ett långt, men ofullständigt.

Tre år

Det är bara för mig att inse att en liten romantiker bor inom mig. Jag har inte tänkt på det förr, men när jag ser tillbaka på de få lite längre relationer jag haft (och när jag säger längre menar jag 4-6 månader) så har jag varit himla romantisk vid tillfällen. Ja, fram tills att jag tröttnat på karln och gått vidare. Ett tag började jag tro att jag helt enkelt inte var lämpad för förhållanden, hur romantisk jag än var. Men sen träffade jag Gustaf som bekräftade att jag bara inte träffat rätt ännu, vilket jag ju innerst inne visste.

Jag tror inte att det bara finns en person för oss i livet. Det finns ett helt gäng, men man ramlar kanske inte över dem var dag. Jag tror också att en person som är rätt för dig när du är 20 kanske inte är det när du är 35. Därför skulle jag aldrig kunna lova någon att dela hela livet tillsammans, ”tills döden skiljer oss åt”. För hur i hela världen ska man veta att man fortfarande vill det om tio år? Gustaf och jag lovar varandra ingenting, förutom att alltid försöka vara ärliga (mot varandra och oss själva) och att bara vara tillsammans så länge vi gör varandra lyckliga. Sen har vi som alla våra dippar, och dem får man ta hänsyn till. Men det viktiga är att jag är med honom för min skull och att han är med mig för sin skull. Då kanske det faktiskt håller livet ut ändå. Tre år har gått sedan vi träffades, och vi räknar den dagen snarare än när vi ”officiellt” blev ett par, eftersom vi inte riktigt ser det som det viktiga. Det är rekord för oss båda, men i synnerhet för mig.

Jag överraskade lite med middag, present och tårta. Ni ska bara veta vad glad han blev. Han tycker nog om att leva med en romantiker.

Gick all in med rosigt papper och faktiska röda rosor.

Till mat åt vi Pulled Oumph, sallad, gurka, egen potatis, egen chili, egna tomater och egen rödlök. Det är inte fy skam det.

Har ni sett en så vacker människa förut?

Sen blev det white lady-tårta, en stor favorit.

Det som syns i gryningen

Jag älskar att gå upp tidigt. Inte för att jag inte tycker om sovmorgon, det är bland det bästa som finns, men i gryningen precis som vid skymning får jag chansen att träffa på skogens djur på vägen till gården. Nog för att jag blir extra exalterad av att se en vacker uggla vid skymning, men rådjur och harar kommer jag aldrig tröttna på. Alla djuren känns så viktiga, de har alla en funktion och är en så viktig del av ekosystemet. Det är bara vi människor som ställt till det, men jag hoppas och tror att vi kommer kunna ställa allt till rätta en dag. Tills dess ska jag bara uppskatta djuren jag delar den här planeten med.

Rådjur i farten.

En herre som stod rakt ovanför ån när jag var på väg till gården. Jag stannade, och efter en stund klev han lugnt ner i björkskogen och lät mig passera.

Storskogen och trollskogen

Hela min uppväxt har jag gått och ridit omkring i skogarna runt gården. Jag och Bylur brukade promenera tillsammans och när jag inte hade en aning om var vi var längre kunde jag bara hoppa upp och smacka på honom så visade han vägen hem. I skogen bli jag liksom alltid lugn. Jag borde verkligen ta mig mer tid att bara gå ut, sätta mig på en sten och lukta, lyssna och betrakta allt vackert där inne. Det är en helt egen värld. Storskogen är förstås den största och det är den som separerar oss från ”vimlet” inne i Vallentuna. Centrum och bostadsområden och allt. Fågelvägen ligger det inte fasansfullt långt bort, men med skogen emellan känns det som en bra bit. Tänk vad skönt att den finns där och gör oss så underbart isolerade som vi är. Sen har vi också trollskogen, som egentligen är en del av storskogen, där mossan är som mjukast och svamparna om hösten som mest färgsprakande. Där knatar jag gärna runt barfota och suger in den jordiga skogsdoften.

En socken att bevara

Jag trivs så sanslöst bra i vår lilla socken. Här är jag uppvuxen, här har jag i princip alltid bott och här skulle jag helst av allt vilja leva i resten av mitt liv. Vi har dock mycket vi får kämpa mot, politikerna vill bara bygga ut mer och mer. De bygger villor som de säljer för miljoner som i sin tur gör att Stockholm kryper sig allt närmare. De vill dra en järnväg till Arlanda flygplats nästan tvärs över våra marker… Men vi kommer aldrig sluta kämpa för vår socken. Här har jordarna brukats i tusen år, dagens slingriga asfalts- och grusvägar ser ut så för att de gjordes av de gamla kostigarna, det finns en mångfald i både flora och fauna och så mycket mer som är mycket värt att bevara. Bostadsbristen löser vi inte genom att bygga miljonvillor, om folk inte var tvungna att flytta in till storstäderna så skulle storstäderna inte behöva byggas ut så mycket och då skulle heller inte landsbygden glesas ur i sån rasande fart. Önskar verkligen att politikerna satsade mer på landsbygden, nya jobbmöjligheter på distans (det har ju aldrig varit lättare än nu) och att de inte var så sanslöst karriärdrivna. I värsta fall får vi flytta längre bort, där det inte finns intresse för att bygga någonting. Men jag hoppas att vi kan vara kvar här länge <3

Stora som små, saker jag är taggad på

På instagram har jag i veckan lagt upp bilder och tagit upp fyra saker jag är löjligt taggad på. Det är egentligen långt mycket mer än fyra saker, men dessa är/har varit de som fått mig mest peppad den senaste tiden. Så jag tänkte att jag slänger upp dem här med!

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (1) Att vilken dag som helst nu kommer våra islandshönsägg hela vägen från Österbotten!  När jag växte upp på gården hade vi påfåglar och kinesiska guldfasaner (pappa gillar lite med speciella djur). Men jag har länge drömt om höns, och helst islandshöns eftersom vi har islandshästar ? Förra året köpte vi fyra hönor och en tupp, men hade en sån fruktansvärd otur när det visade sig att någon av dem dragit med sig en smitta. Nu har hönsgården stått tom några månader. För att vara på den säkra sidan bestämde vi oss för att kläcka kycklingar själva från ägg. Världens finaste islandshöns finns hos @ovesparadis så det var henne jag frågade om ägg. När man kläcker ägg finns det ju inga garantier på hur många det blir, hur många hönor eller tuppar (oftast får man fler tuppar än man vill ha) osv. Men jag är SÅ taggad på hela processen och hoppas såklart att vi får ett gäng fina små kycklingar om några veckor!  (Äggen är nu framme!)

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (1) Att vilken dag som helst nu kommer våra islandshönsägg hela vägen från Österbotten!
När jag växte upp på gården hade vi påfåglar och kinesiska guldfasaner (pappa gillar lite mer speciella djur). Men jag har länge drömt om höns, och helst islandshöns eftersom vi har islandshästar ? Förra året köpte vi fyra hönor och en tupp, men hade en sån fruktansvärd otur när det visade sig att någon av dem dragit med sig en smitta. Nu har hönsgården stått tom några månader. För att vara på den säkra sidan bestämde vi oss för att kläcka kycklingar själva från ägg. Världens finaste islandshöns finns hos @ovesparadis så det var henne jag frågade om ägg. När man kläcker ägg finns det ju inga garantier på hur många det blir, hur många hönor eller tuppar (oftast får man fler tuppar än man vill ha) osv. Men jag är SÅ taggad på hela processen och hoppas såklart att vi får ett gäng fina små kycklingar om några veckor!
(Äggen är nu framme!)

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (2) Att släppa ut dessa kissar i friheten. Mysak och Skorpan är två av de kattungar vi hittade i en lada och tog hand om. Två syskon hade strukit med (pga kyla eller ont om mat) men tre fick flytta till katthemmet och dessa fick bo med oss. Världens finaste brorsor är de, lika till det yttre men väldigt olika personligheter. Nu är de äntligen kastrerade och kan därför få släppas ut! Jag är rätt nervös, men det ska också bli väldigt roligt. Jag är ju uppvuxen med gårdskatter som gick in i stallen eller på loftet när de inte ville vara ute. Så att ha dessa instängda i torpet känns lite knasigt! Nu ska de få sträcka på benen, klättra i träd och jaga sorkar! (Katterna har släppts ut och det har hittills gått jättebra!)

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (2) Att släppa ut dessa kissar i friheten. Mysak och Skorpan är två av de kattungar vi hittade i en lada och tog hand om. Två syskon hade strukit med (pga kyla eller ont om mat) men tre fick flytta till katthemmet och dessa fick bo med oss. Världens finaste brorsor är de, lika till det yttre men väldigt olika personligheter. Nu är de äntligen kastrerade och kan därför få släppas ut! Jag är rätt nervös, men det ska också bli väldigt roligt. Jag är ju uppvuxen med gårdskatter som gick in i stallen eller på loftet när de inte ville vara ute. Så att ha dessa instängda i torpet känns lite knasigt! Nu ska de få sträcka på benen, klättra i träd och jaga sorkar!
(Katterna har släppts ut och det har hittills gått jättebra!)

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (3) Att i år kommer jag odla väldigt mycket mer än någonsin tidigare. Tänk vilken tur att jag träffade Gustaf, som är lika sugen på självförsörjning som jag. De senaste 5-6 åren har jag haft mina pallkragar och odlat max ungefär sju olika grödor i liten skala. Men nu gräver vi upp ett större odlingsland som vi kallar "åkern", vi fixar en köksträdgård, vi har införskaffat fönster till ett framtida växthus och så har vi ett mindre potatisland från förra året. Pallkragarna på gården blir nu mammas och pappas, fast jag hjälper dem att sätta fröna ? Det är verkligen en magisk känsla att sätta ett frö i jorden och ett par månader senare dra upp en rödbeta. Här åker vi fram och tillbaka till matbutiker hej vilt när vi på riktigt bara kan fixa mat i marken utanför huset, är inte det rätt galet?

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (3) Att i år kommer jag odla väldigt mycket mer än någonsin tidigare. Tänk vilken tur att jag träffade Gustaf, som är lika sugen på självförsörjning som jag. De senaste 5-6 åren har jag haft mina pallkragar och odlat max ungefär sju olika grödor i liten skala. Men nu gräver vi upp ett större odlingsland som vi kallar ”åkern”, vi fixar en köksträdgård, vi har införskaffat fönster till ett framtida växthus och så har vi ett mindre potatisland från förra året. Pallkragarna på gården blir nu mammas och pappas, fast jag hjälper dem att sätta fröna ? Det är verkligen en magisk känsla att sätta ett frö i jorden och ett par månader senare dra upp en rödbeta. Här åker vi fram och tillbaka till matbutiker hej vilt när vi på riktigt bara kan fixa mat i marken utanför huset, är inte det rätt galet?

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (4) Att ha hästarna vid torpet i sommar. Det kan låta fånigt när jag är uppvuxen på en gård med hästarna precis bredvid trädgården. En gård som dessutom ligger 2,5 km bort. Som mest har vi haft uppåt 80 hästar på gården samtidigt, nu ska jag bara ha två vid torpet. Men det är just det, det där lilla småskaliga som är sådär löjligt mysigt. Hästgården känns nästan för stor ibland med alla fodringar, utsläpp och insläpp. Tänk att gå ut på morgonen och äta frukost med två nyfikna islandshästar som sällskap. Jag och Gustaf har stängslat upp en fin hage, satt upp stolp för uppbindning och så ska jag fixa sadelhängare mm i vedboden. Snart kommer jag kunna rida eller köra häst och vagn till jobbet, hur fantastiskt är inte det? ?

SAKER JAG ÄR LÖJLIGT TAGGAD PÅ (4) Att ha hästarna vid torpet i sommar. Det kan låta fånigt när jag är uppvuxen på en gård med hästarna precis bredvid trädgården. En gård som dessutom ligger 2,5 km bort. Som mest har vi haft uppåt 80 hästar på gården samtidigt, nu ska jag bara ha två vid torpet. Men det är just det, det där lilla småskaliga som är sådär löjligt mysigt. Hästgården känns nästan för stor ibland med alla fodringar, utsläpp och insläpp. Tänk att gå ut på morgonen och äta frukost med två nyfikna islandshästar som sällskap. Jag och Gustaf har stängslat upp en fin hage, satt upp stolp för uppbindning och så ska jag fixa sadelhängare mm i vedboden. Snart kommer jag kunna rida eller köra häst och vagn till jobbet, hur fantastiskt är inte det? ?

Välj alltid kärlek

Jag tror inte att det som hände i fredags på Drottninggatan har undgått någon. Det är en svindlande tanke att jag var på precis den platsen några dagar tidigare och min pappa traskade på samma gata bara dagen innan. Många har naturligtvis tänkt den tanken, det är trots allt en av Stockholms mest besökta gator, vilket förstås är anledningen till att attacken skedde just där.

Det finns mycket jag kan säga om hur vi bäst besegrar de som vill skada oss och vårt samhälle just nu. Det finns väldigt många olika vägar som människor väljer att ta. Jag får bland annat höra en del islamofobi uttryckas av folk i min närhet. Det känns alltid lika absurt, med tanke på att jag har muslimska vänner som själva flytt extremisterna och kriget i Syrien. Jag är själv inte religiös, men deras religionsutövande skulle aldrig skada mig eller någon annan. Vissa blir rädda, andra blir arga (vilket förstås i grunden också är rädsla). Men den väg jag sett flest människor välja är faktiskt kärlekens. Det kanske flummigt, men som Martin Luther King sa:

”Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that”.

Igår var jag och Gustaf på en kärleksmanifestation på Sergels torg, precis bredvid platsen där lastbilen styrdes in i Åhléns. Jag skrev en engelsk text om det här på facebook och instagram (för att mina engelsktalande vänner skulle förstå), men jag ger er en översättning här.

”Igår var en fantastisk dag. Det är helt galet hur mycket kärlek folk visar efter en tragedi som den vi blev drabbade av i fredags. Jag och Gustaf kände oss tvungna att gå till Sergels torg då vi behövde så många personer som möjligt för att visa att vi inte ger efter för rädsla. Jag måste erkänna att jag trodde att många inte skulle våga sig dit. Jag hade så fel.
Alla var där, allt från små barn till äldre damer. Totalt omkring 50’000 personer. Somliga grät och fick då tröst av främlingar, somliga log stora, skinande léenden och spred välbehövlig glädje, folk kramades ohämmat och om nu någon faktiskt var rädd, så dök de ändå upp.
Till mannen eller de personer som ligger bakom attacken: Du kommer aldrig blir förlåten för de liv du tog. Men om syftet med dådet var att skrämma och splittra oss så var det inte bara misslyckat – det hade motsatt effekt.”

Citatet på skylten är en del av ett citat från en vän till Gustaf, som tragiskt gick bort förra året. Han sa "välj alltid kärlek, aldrig rädsla". Vi kände att den här dagen räckte till och med bara den första delen. På baksidan hade vi ett Bob Marley-citat. Han var rätt inspirerande han med kan man säga.

Citatet på skylten är en del av ett citat från en vän till Gustaf, som tragiskt gick bort förra året. Han sa ”välj alltid kärlek, aldrig rädsla”. Vi kände att den här dagen räckte till och med bara den första delen. På baksidan hade vi ett Bob Marley-citat. Han var rätt inspirerande han med kan man säga.

Den här bilden är inte min, tog den via google. Men jag tycker den är så fin och visar hur otroligt mycket folk det var. Det stod till och med folk på taken. Magiskt var det. Sorgligt, vackert, kärleksfullt och magiskt.

Den här bilden är inte min, tog den via google. Men jag tycker den är så fin och visar hur otroligt mycket folk det var. Det stod till och med folk på taken. Magiskt var det. Sorgligt, vackert, kärleksfullt och magiskt.

Lite besvär att va helt solitär

Äääääntligen är Gustaf hemma igen! Fy sjutton vad jag har saknat och längtat. Tolv dagar var han iväg och jag lovar att de första kvällarna inte var roliga. När han är iväg ett par dagar tycker jag att det är riktigt skönt. Jag behöver verkligen egentid och han behöver verkligen miljöombyte emellanåt. Helt normala krav kan man tycka, men när man bor, jobbar och har sina fritidsintressen på i princip samma ställe är det lättare sagt än gjort. Vi måste liksom planera in egentid, det är inget som bara händer.

Tolv dagar kändes dock lite väl, i alla fall de första dagarna han var borta. Jag har som sagt saknat min andra hälft rätt ordentligt. Men tolv dagar ifrån varandra visade sig också vara precis vad vi behövde. Plötsligt kom vi på att ”juuuust det, vi är inte en och samma person!”. Det känns nämligen ofta så när man gör det mesta tillsammans, tänker på samma våglängd och uppskattar samma saker. Men vi har också olikheter och vi har just kommit på att det är precis lika positivt som att ha likheter. Vi är varandras bättre hälft, men vi är också två individer som kan resa ifrån varandra och må bra ändå. Jag började plötsligt tänka mycket mer och djupare och kom då på en massa svar på frågor som dinglat runt i huvudet. Jag har dessutom varit helt hysteriskt produktiv och gjort maaaasssor i trädgården. Superkul!

Så det är ändå bra att vara ifrån varandra ibland. Dessutom var det något alldeles speciellt när jag hämtade honom på flygplatsen. Att höra hans röst, se hur fint brun han blivit och att bara få hålla honom i handen. Nästan pirrigt liksom. Jag slås emellanåt av hur galet det är att jag träffat någon som jag tycker så otroligt mycket om som faktiskt vill leva precis ett sånt liv som jag vill. Vad är oddsen för det?

Första kvällarna försökte jag mest göra det mysigt. Tända ljus, göra fint och titta på film eller nåt åt det hållet. Men sen hade jag fullt upp och då hinner man inte sakna fullt lika mycket.

Första kvällarna försökte jag mest göra det mysigt. Tända ljus, göra fint och titta på film eller nåt åt det hållet. Men sen hade jag fullt upp och då hinner man inte sakna fullt lika mycket.