Bästa mjölkgården

Man kan diskutera mycket huruvida vi borde dricka mjölk från kor eller inte. Men jag är glad över att vårt djurskydd i Sverige är så bra som det är. För mjölk dricks det i mängder och då är i alla fall det minsta vi kan göra att se till att djuren har det så bra som möjligt. På Stora Lundby, som är Markims enda mjölkgård, är det så. Björn och Susanne har fått ta emot priser (bl.a. av Kungen himself) för att de gör det de gör så bra. Korna och kvigorna går i stora beteshagar och håller därmed de vackra markerna öppna. Kalvarna står inte separerade i små bås för sig själva utan går tillsammans, på somrarna oftast ute i en gräshage. Då och då får kon och kalven gå tillsammans längre än vanligt. Inne i ladugården har korna en del där de blir utfodrade och en del med fräscht spån där de kan knata runt eller ligga och vila. Jag har inte varit på så värst många mjölkgårdar i Sverige. Men tillräckligt för att kunna säga att den här är en av de bästa för djurens del. Glad att vi har just dem till grannar.

Två kor med sina nykläckta kalvar.

Pappa och jag stannade till vid Stora Lundby på vägen hem mot gården. Han är helt kotokig. Att han fortfarande aldrig skaffat en ko är för mig ett mysterium…

Sommarkvällar vid Sjöstugan

Försommar. Kvällssol. Vatten som porlar. Djuren får ungar. Allt grönskar. Älskar’t.

Full fart i slussen där sjön mynnar ut i ån som ringlar vidare förbi mjölkgården och sen till mammas och pappas gård.

Bakom björkarna, uppför slänten, ligger torpet. Vedboden kan man skymta till vänster.

Första dagarna med Lilleman

Vi är vana vid att man behöver ge nya hästar någon vecka för att vänja sig vid alla nya intryck när de flyttat. Men Lilleman har inte varit det minsta brydd av att han är på ett nytt ställe. Så lugn med allt, mest bara nyfiken på alla hästar förstås. Sofie och Adam tyckte att han lugnade ner sig enormt ganska direkt efter kastreringen och visst är han cool. Men helt har han inte fattat att han är valack för han har stenkoll på var stona går, haha! Annars har det gått fint. Vi har inte kört än eftersom vi väntar på en baksele som aldrig skickas. Men vi har tömkört och det har gått riktigt bra. Första vändan hoppade han visserligen undan för en träbock som stod bredvid vägen. Han tvärvände och satte igång i ökad trav hemåt! Jag fick sätta allt till för att stoppa honom vilket som tur är gick bra, fick stopp nästan direkt. Tror inte att bocken var så läskig egentligen, han ville nog bara kolla om jag var med, haha.

Mamma och jag diskuterar tekniker för svansklippning. Ardennersvansar har man som “regel” haft korta i många, många år. Dels för att framhäva den rejäla ardennerrumpan, men också för att undvika att få en tung svans över tömmen när man kör. Vissa hästar (typ Lilleman) har också så mycket tagel att svansen blir för tung att lyfta om den är hellång!

Alltså han är så stor, haha.

Jo tack jag tar pallen.

Första ridningen sen han kom! Gick fint, även om han liksom sögs mot stohagen 😉

Tömkörning i skogen.

Båda två helt dyngsvettiga i värmen.

Ardennerföl

När vi hämtade Lilleman på Mossagård kikade vi förstås på fölen de hade. Så otroligt fina. Jag blir helt fascinerad av hur “biffiga” de redan är! Ett islandsföl är liksom som ett litet rådjurskid, det är bara skinn och ben haha. Man såg verkligen på dessa att de skulle bli rejäla arbetshästar en dag!

Hur vacker?

Det där kallar jag en märr!

Lilleman

Så äntligen kom han! Eller det var ju inte som att han bara dök upp, vi hämtade honom utanför Varberg och körde med transport upp igen i helvetiskt många timmar. Jag trodde jag skulle dö på slutet bara för att det kändes som att det gick så in i bängen långsamt. Men vilken pärla till häst! På morgonen dagen vi hämtade honom blev han skodd, sen fick han en dusch och schamponering och stod och torkade i boxen och sen hämtade vi honom och körde flera långa mil hem. Och han bråkade inte, väsnades inte, eller visade något som helst missnöje. Vilken häst!

Men jag måste ju berätta lite om honom! Han har varit hingst länge och har även betäckt tidigare, blev högt bedömd både som 3- och 5-åring och har bl.a. fått 10+ för temperament (10 är max) 😉 Hans “riktiga namn” är Talisker Storm 11956, men eftersom hans uppfödare alltid tyckt att han varit liten har de alltid kallat honom Lilleman, haha! Han är inte liten hos oss! Lilleman är fem år och efter Remus 11882 och Tonita 115923. Adam och Sofie är de som sålde honom (Adams mamma är uppfödare) och de föder upp och visar ardennerhästar från sitt hem Mossagård. Så tacksam att vi fick köpa den här hästen! Det var ingen tvekan om att de inte skulle sälja hur som helst eller till vem som helst, de skulle garanterat hellre sitta med alldeles för många hästar hemma än att sälja till första bästa. Så nu ska vi verkligen visa att de har sålt till rätt människor 😉 Anledningen till att han såldes var dels att det finns fler hingstar med liknande stam och de hade en annan avelshingst som de satsade mest på. Sen vill de också få mer tid för körning och behöver då dra ner lite på antalet hästar, ett dilemma som vi känner väl igen. Lilleman kastrerades två veckor innan vi hämtade honom och det läker precis som det ska.

Lilleman är familjens häst som vi ska ha främst för körning, men jag kommer i första hand vara ansvarig för hans träning och utbildning 🙂 Sen är tanken att även pappa ska kunna köra och så får såklart mamma hoppa in om hon känner för det. Syrran har en ny häst själv så hon har nog fullt upp. Men jag är så taggad, det här är rena drömmen!

Den här bilden fick vi av Sofie och Adam på morgonen dagen vi skulle hämta honom. Hur gulliga som fixar honom fin?

Haha inte världens mest smickrande bild, men här står han i transporten vid vårt första stopp på vägen hemåt.

Lilleman i sin hage! Han går själv eftersom han är nykastrerad, men vi hoppas förstås att han ska kunna gå med sällskap i framtiden.

Hur snygg???

Och till granne har han islandshingsten Háleggur, haha! Perfekt med två hingstiga grabbar som grannar…?

Smakar stubbe.

<3

Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.