Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vackert så man storknar

Ibland tar det mig alldeles för lång tid att åka mellan torpet och hästgården. Jag blir tvungen att stanna gång på gång och titta på allt vackert. Särskilt åkrarna och hagarna bakom Stora Lundby är ofta fantastiska. Här ligger rundabalar kvar så sent som i november. Det blev sena skördar när sommaren var så torr.

Sen närmar jag mig gården och där står hästarna och äter isglass.

Snövit

Vi fick en fågelmatare av pappa. Den är superfin och enormt populär hos alla småfåglar. Jag har bestämt mig för att bli som Snövit, jag vill att alla fåglar, rådjur dovhjortar och andra som kommer hit ska bli så vana vid mig att de börjar följa med och hjälpa mig med tvätt och dylikt. Känns ändå som en rimlig vision. Som det är nu accepterar de att jag står fem meter bort. Kommer jag närmre flyr de i ren förskräckelse, haha. Vi får väl se hur snabbt jag tämjer dem…

Talltita eller entita, det är frågan.

De tror helt klart inte att det kommer räcka till alla.

Men Skorpan, hur kommer det sig att du står precis under fågelmataren?

Vattenslangarna från sjön är tömda, men en liten droppe hade letat sig ut och frusit till.

Narnia

Ibland känner jag att jag gillar frost mer än snö. När det är tjockt med frost så syns fortfarande naturens färg där under, så att allt skiftar i lite pastelliga färger där under. Allt är klätt i ett frasigt täcke av iskristaller. Fast samtidigt har snön sin egen charm. När allt är sådär vadderat och underbart vitt. Jag är glad att få lite av båda helt enkelt.

På väg till gården kör jag över ån som ringlar sig mellan gårdarna i Markim. Det är samma å som passerar oss och knyts an i vår lilla sjö.

Så vackert att man kan dö.

Morgondimma

Det är aldrig fel med morgondimma. Vare sig den är så tät att vi inte ser utanför trädgården eller om den ligger som slöjor över fälten. Tänk förresten att vi har en liten bit med belysning över vägen i Markim, det är ju bra märkligt ändå!

Man kan nästan tro att vi bor på Englands landsbygd när man ser den här bilden. Här hade jag precis skjutsat Gustaf till tågstationen när han skulle in på ett jobb i Stockholm.

Trattkantareller

Gustaf och jag gick ut i skogen för att se om det fanns några lingon kvar. För bara tre veckor sen var det alldeles rött i skogen. Men tiden är ju som den är och jag har inte tagit mig ut med bärplockaren. Som jag trodde fanns knappt ett lingon kvar värt att plocka. Istället uppenbarade sig plötsligt ett annat fynd. En klunga med små trattkantareller stod där så fint intill stigen. Vi plockade glatt och tänkte att det där skulle minsann räcka till en ordentlig svampsås. Men det blev långt mycket mer än så. Vände vi oss om fanns där plötsligt tjugo till. När vi tänkte att nu är det nog ändå tomt här och gick två meter ramlade vi över ännu fler. Till sist blev det mörkt och vi beslöt oss för att gå ut igen nästa dag och så nästa dag igen. Jag vet inte exakt hur mycket vi plockat. Påsar och burkar är i alla fall fyllda av torkade trattisar. Sen finns det alltid mer, alltid tänker jag att ”om jag bara går ut en gång till”. Men någon måtta får det vara, plockandet är en sak men rensandet en helt annan…

Ännu mera höst

Dessa frostiga, höstiga mornar går inte av för hackor.

Hönsen springer runt i trädgården…

Det frasar under fötterna när man går…

Allt är färgsprakande och frostat på samma gång…

Och luften är frisk att andas.

Skorpan med hönsen i bakgrunden.

Sniffar i luften <3

Sen går de på äventyr, ibland för sig och ibland tillsammans.

En hingst på gården igen

När jag växte upp hade vi en egen avelshingst på gården. Han var en av typ fyra förstaklasshingstar i Sverige på den tiden, importerad från Island såklart och den absolut snällaste hingst jag träffat. Han är pappa till båda mina hästar och till många fler för den delen. Nu har vi en ny hingst på gården, fast det är inte min familj som äger honom. Utan en av våra inackorderingar har köpt honom som ridhäst. Han heter Hállegur från Hyndevad och är en riktig snygging! Han har en egen hage där han knatar runt och snackar med grabbarna intill samt ropar lite efter damerna längre bort 😉

Dagen han anlände var det superfint väder, en perfekt höstdag.

Nyfikna killar i hagen bredvid.

Så vacker!

Utsläpp

Innan jag själv äter frukost på morgonen ger jag katterna mat och släpper sedan ut dem och hönsen. Det är en härlig morgonrutin. Sen kommer jag förstås till gården och släpper även ut hästarna.

Pippi ska kolla om det inte finns något kvar i matskopan.

Gulle provsitter min grind.

En busig Mysak redo för dagens äventyr.

And off he goes.

Kalas i grönsakslandet.

Vackra Skorpan tar det lugnt uppe på hönsgården <3

Det som syns i gryningen

Jag älskar att gå upp tidigt. Inte för att jag inte tycker om sovmorgon, det är bland det bästa som finns, men i gryningen precis som vid skymning får jag chansen att träffa på skogens djur på vägen till gården. Nog för att jag blir extra exalterad av att se en vacker uggla vid skymning, men rådjur och harar kommer jag aldrig tröttna på. Alla djuren känns så viktiga, de har alla en funktion och är en så viktig del av ekosystemet. Det är bara vi människor som ställt till det, men jag hoppas och tror att vi kommer kunna ställa allt till rätta en dag. Tills dess ska jag bara uppskatta djuren jag delar den här planeten med.

Rådjur i farten.

En herre som stod rakt ovanför ån när jag var på väg till gården. Jag stannade, och efter en stund klev han lugnt ner i björkskogen och lät mig passera.