Stiftelsen

Det har hänt en massa saker på sistone som tagit min tid och uppmärksamhet och gjort att jag knappt ens hunnit fotografera något. Både lite tradiga saker och roliga. En rolig som jag ändå vill dela med mig av är att jag blivit ny ordförande för en kulturstiftelse, här hemma i Markim. På bilden ser ni socknens pärla, i det där vackra huset finns nämligen vårt lokala museum, ett storbondehem bevarat från 1800-talet och stiftelsen jag nu är med i är den som driver museet. Det ska bli så himla kul att få vara med och vårda den här skatten, inte nog med att jag bor sisådär en km bort men i vaktmästarbostaden inne i huset bor också våra vänner Zara och Daniel som även de kommer vara med och lyfta museet till nya höjder. Vi öppnar dörrarna för visning och guidning den 26e maj som årets första offentliga datum, mellan 12-14 för den som har vägarna förbi!

Husby Gårds museum

Skrivro

Jag skriver mycket. Eller jag vill i alla fall skriva mycket, men att hitta tid och ro till vardags är lättare sagt än gjort. Hemma finns det alltid något att göra och även om man säger att man inte ska ta sig an något så hamnar man där ändå. Eller för mig är det så, finns det någon som känner igen sig?

Tur som är har jag mina farföräldrar bara en bilfärd bort och de har ett stort hus med gott om plats för mig och mitt skrivande. Då bor jag på övervåningen och passar förstås på att umgås med Mammim och farfar när jag ändå är där.

Helt okej skrivlya.

Mammim i arbete vid skrivbordet.

Och jag i arbete på övervåningen.

På väg hem

Vägen till och från hästgården kan ta lång tid att åka. Ca 2,5 km vanliga landsvägen borde gå fort. Men allt som oftast stannar jag gång på gång för att fota. Det är en väldigt fin resväg jag har mellan hem och jobb helt enkelt.

Skuggfaxi i vinterkvällen

Mammas och pappas hus, tillika huset jag växte upp i.

Så många fina byggnader i Markim. Det här är ett av uthusen i Husby. Det är den by vi bor i, bara att vi bor en bit ifrån bykärnan.

Ser ni den där lilla stugan på andra sidan fältet? Det är vårt torp det.

Ser ni ljuset på björken? Hur fint?

Torggatan

Ett besök på Torggatan 8 fyller en alltid med energi. Världens bästa farföräldrar kan man prata om allt med. Extra roligt är det att prata om deras liv, de har ju hunnit med så mycket. Huset i sig går ju inte av för hackor det heller…

Den tveklöst bästa julklappen

Den här julen fick jag något i julklapp som var utöver det vanliga. Jag ska börja med att nämna att Gustaf och jag haft ett problem med vår odling. Vi har nämligen ingenstans att förvara våra grödor. Vi har tänkt gräva stukor (hål i marken) eller till och med bygga en jordkällare. Men båda är ju sanslöst mycket jobb. Vi har hitttills förvarat allt i mina föräldrars gamla bastu som visserligen är sval, men allt annat än perfekt.

Från början var tanken “bara” att vi skulle få det här flygfotot som visar Sjöstugan och Sjöbacken år 1959. Det är otroligt hur mycket som förändras på bara 60 år. Förutom våra grannars hus som inte fanns då, har även skog, sly och buskage vuxit upp något galet. Den lilla tallen vid vår infart är nu helt enorm.
Området bakom vår vedbod är idag helt igenvuxet, vilket är varför vi aldrig upptäckt det som är så tydligt på den här bilden. Inget annat än en äkta jordkällare! (Mitten av bilden fast något till vänster).
Vi har aldrig gått förbi precis där, eftersom det är lite avsides. Och om ni tittar på bilderna nedan så förstår ni nog varför vi inte sett den ens vintertid. Vi fick alltså inte bara ett foto utan även en jordkällare i julklapp!

Sen behöver vi inte låtsas om att om vi bara hade nämnt vårt förvaringsproblem för våra kära grannar hade vi nog fått veta detta för länge sen haha.
Förhoppningen var att vi skulle hitta något riktigt spännande och gammalt där inne. Men förutom en trasig spark fanns bara öl från år 2000 och en gammal burk inlagd sill. Tar bud på den om någon är intresserad.

Eh… Det ska ligga en jordkällare här någonstans. Någon som har en vägbeskrivning?

Jag var helt beredd på att den skulle vara inrasad eller på annat sätt totalt obrukbar.

Men kolla vad fin den ändå är!

Fin innerdörr dessutom 🙂

Nu undrar jag om det finns någon bra jordkällar-expert där ute? Kan någon datera den? Jag själv gissar på 1930-40 tal men har inte så bra koll. Är det något vi bör göra med den eftersom den stått så länge? Vädra har jag förstått att man ska och ytterdörren behöver onekligen bytas. Men något annat? ?

Näs

Sista anhalten och även det ställe där träffen hölls var Näs, Astrid Lindgrens barndomshem. På bilden är huset hon växte upp i.

Det var på sätt och vis ganska turistigt, de har ju gjort i ordning för just det syftet, men nu var högsäsongen över så det var inget man märkte av särskilt.

Nämen, tog jag kort på höns här med?

Så som det såg ut när Astrid växte upp. Ganska sorgligt på många sätt. Den gamla ladugården köpte kommunen nån gång och eldade upp. Det som här var landsbygd och åkermark var nu proppat med fruktansvärt fula lägenhetsbyggnader. Näs var onekligen en oas i det ovackra, men också som en manifestering av min största rädsla: att mitt familjehem sakta ska omges mer och mer av tätort och att skogen, åkrarna och hagarna som jag alltid lekt i ska jämnas med marken. Jag förstår att Astrid sedan köpte tillbaka sitt barndomshem och att det som är kvar nu ägs av hennes barn och barnbarn.

En fin trädgård hade man låtit göra i ordning bakom Näs. Porlande bäckar faller jag alltid för.