Tre år

Det är bara för mig att inse att en liten romantiker bor inom mig. Jag har inte tänkt på det förr, men när jag ser tillbaka på de få lite längre relationer jag haft (och när jag säger längre menar jag 4-6 månader) så har jag varit himla romantisk vid tillfällen. Ja, fram tills att jag tröttnat på karln och gått vidare. Ett tag började jag tro att jag helt enkelt inte var lämpad för förhållanden, hur romantisk jag än var. Men sen träffade jag Gustaf som bekräftade att jag bara inte träffat rätt ännu, vilket jag ju innerst inne visste.

Jag tror inte att det bara finns en person för oss i livet. Det finns ett helt gäng, men man ramlar kanske inte över dem var dag. Jag tror också att en person som är rätt för dig när du är 20 kanske inte är det när du är 35. Därför skulle jag aldrig kunna lova någon att dela hela livet tillsammans, ”tills döden skiljer oss åt”. För hur i hela världen ska man veta att man fortfarande vill det om tio år? Gustaf och jag lovar varandra ingenting, förutom att alltid försöka vara ärliga (mot varandra och oss själva) och att bara vara tillsammans så länge vi gör varandra lyckliga. Sen har vi som alla våra dippar, och dem får man ta hänsyn till. Men det viktiga är att jag är med honom för min skull och att han är med mig för sin skull. Då kanske det faktiskt håller livet ut ändå. Tre år har gått sedan vi träffades, och vi räknar den dagen snarare än när vi ”officiellt” blev ett par, eftersom vi inte riktigt ser det som det viktiga. Det är rekord för oss båda, men i synnerhet för mig.

Jag överraskade lite med middag, present och tårta. Ni ska bara veta vad glad han blev. Han tycker nog om att leva med en romantiker.

Gick all in med rosigt papper och faktiska röda rosor.

Till mat åt vi Pulled Oumph, sallad, gurka, egen potatis, egen chili, egna tomater och egen rödlök. Det är inte fy skam det.

Har ni sett en så vacker människa förut?

Sen blev det white lady-tårta, en stor favorit.

Livsnjutaren

Tänk att Skorpan som så länge var så reserverad skulle bli så avslappnad och totalt hemmastadd här. Vilja krypa upp i famnen på morgonen, komma jamande genom hästhagen när man kommer hem, stryka sig mot ens ansikte och ligga och slappa i köket. Det trodde man inte en gång.

Skön pose.

Konst i Roslagen

I år deltog alltså jag och Gustaf i konstutställningen och konstrundan ”Konst i Roslagen”. Det har hållit på i 20 år och varje år är samlingsutställningarna i de olika kommunerna väldigt välbesökta. Förutom att alla Vallentunas konstnärer representeras på utställningen på kulturhuset har alltså nyfikna besökare möjlighet att åka runt och besöka gallerier eller öppna ateljéer där konstnärerna ställer ut flera verk. Nu har ju jag och Gustaf öppnat ett eget galleri på hästgården, men vi såg detta som ett ypperligt tillfälle att få bjuda ut folk till Sjöstugan för att inte bara titta på konst, utan även se allt vi gjort i trädgården. Många vänner och bekanta som inte tidigare haft möjlighet att komma ut passade nu på och det var så roligt!

Det kom så mycket mer folk än vi väntat oss. Vi låg längst bort av alla Vallentuna-konstnärer så det är inte som att folk kunde ta oss i förbifarten. Sen hade vi öppet en helg extra (i förtid) för att vi tyckte det skulle bli kul. Bara den första helgen kom nästan åttio personer och det dök upp flera som efter att ha tittat på hemsidan valt ut just oss för att besöka!

Vi sålde jättemycket vilket förstås är halva syftet, men förutom det fick vi också massa härliga möten, folk erbjöd saker vi behövde, delade med sig av odlingserfarenheter och massa annat. Två toppenhelger helt enkelt.

Inifrån atlején som förr var vårar sovrum… Gustafs påhitt från början…

Jag tog inte en enda bild själv, hade så fullt upp med att fixa fika och umgås och sälja tavlor. Men jag har lånat bilder från några av våra härliga besökare!

Hönsen var poppis.

En av målningarna jag sålde. Fotografierna från samma tillfälle har jag lagt ut i ett tidigare inlägg. Fotat vid socknens enda mjölkgård.

Min sysslingdotter Lo, såld till min syssling (såklart) <3

Och denna ställdes ut på Vallentuna Kulturhus där den också såldes. Jag framför Vivelstasjön, den har jag lagt upp bild på förut 🙂

Verkligheten

Gustaf fotade en del av verkligheten. I slutet av september kickade vi igång ”Konst i Roslagen”, en konstutställning och konstrunda som Vallentuna, Täby och Österåker deltar i. Vi var med i antagningen i våras och kom både med (superkul!) och får nu vara med varje år om vi så behagar. Den ”riktiga” helgen var den 7-8e oktober, men vi kickade igång lite i förtid. På bilderna ser ni kaoset före stormen. Jag som sitter och ska skicka in ett arbete till min barnlitteraturkurs och ett väldigt ostädat torp. Den här sortens bilder är kanske de bästa, det är ju lite mer ärligt på nåt sätt.

Sovloftsplaner

Det finns ett litet loft i torpet. Två små fönstergluggar på varje kortsida och sen är det så lågt i tak att man nätt och jämt kan stå raklång i mitten. Men sova, det kommer man kunna göra för det gör man ju för det mesta inte ståendes. Gustaf och jag har börjat planera hur det hela ska bli. Först måste elen dras om, sen måste man göra luftspalter så att kondensen leds vidare, isolering, papp, innertak och allt det där. I våras var vi i ett sekelskifteshus som skulle rivas och bröt upp ett gammalt trägolv, så det ligger och väntar på oss. Jag är så sanslöst taggad på att fixa det här loftet, men allt måste få gå i sakta mak så att vi inte stressar och gör för mycket på en gång. Men framför mig ser jag vitbetsat tak, grålaserat trägolv (så att det ser sådär extra gammalt och härligt ut), blottade träbalkar som får vara precis som de är, snygg förvaring under snedtaket där man ändå inte får plats, dolda spotlights, annan mysbelysning, ett skrivbord i ena änden och en bred säng direkt på golvet i den andra… Blir det som i mitt huvud så blir det garanterat bra! 🙂

Där borta tänker jag mig min lilla skrivarlya <3

Vi har tagit bort lite av den gamla isoleringen (spån och torv) som ligger på innertaket för att se hur djup den är och hur golvet ser ut under. Det dammar en del kan jag säga…

Årets hembygdsdag

I början av augusti är det alltid hembygdsdag i Markim. Då samlas sockenborna vid Husby gård där vårt lokala museum finns, ett vackert trähus i vilket man bevarat flera rum efter Patron Gustafsson som bodde här. Man får se hur ett storbondehem såg ut kring förra sekelskiftet. Det är sanslöst fint där inne, en ren dröm att gå omkring och se på alla pinaler, vackra möbler och annat.

I år tog vi vår nyrenoverade trilla till Husby. Bylur som är världens bästa häst drog den hela vägen utan att blinka. Trafik bryr han sig inte ett dugg om och som sällskap hade han dessutom sin kompis Vikur, som mamma red på. Jag och Gustaf åkte i vagnen (fast han fick hoppa av för att fota haha) och på vägen kunde vi dessutom plocka upp andra sockenbor som skulle promenera till Husby. Det kändes himla härligt, som taget ur Emil i Lönnerberga  eller Barnen i Bullerbyn 🙂

Det regnade när vi åkte, men vi drog en chansning och hade en himla tur. Regner upphörde och snart kikade solen fram.

Väl där var spelmännen/-kvinnorna i full gång och det fanns som vanligt fika i mängder.

Gustaf gick guidad tur i museet och tog några foton.

Patrons kontor med skrivbordet intill ett stort fönster med vacker utsikt.

Hem igen!

Vi fick med oss Bergby-barnen en bit på hemvägen 🙂

En otålig häst som undrar varför vi behöver fota en massa.

Fast fin var han, även om det spretade ut några tagelstrån på toppen.

Såhär i efterhand undrar jag om inte Gustaf gick mer än han åkte med… I bakgrunden (framför mamma och Vikur) ser ni i alla fall Sjöstugan!

Såhär såg Bylurs man ut när jag tog ur flätorna, haha!

Det vackraste huset jag vet

Tidigare i somras var jag över ett par gånger till Mammim och Farfar i Vaxholm. Dels hjälpte jag och pappa till med att lägga in en matta i deras nya uterum, sen var jag förbi för att intervjua Mammim om hennes barndom (vilket var helt underbart) och så fick jag se deras nya, vackra trappräcke. Egentligen är det inte helt nytt, det är samma beståndsdelar som räcket var byggt av när jag var liten. Men det åkte ner när trappen behövde bytas för några år sen och nu har tillslut även räcket fräschats upp och satts på plats. Plötsligt var huset komplett igen, tänk att ett trappräcke kan göra så mycket.

Här är min farmors två bröder och så Mammim själv. Älskar att få se fotografier från föräldrar- och farföräldrars barndom. Man tänker ju liksom inte på att de också har varit barn. Hunden är dessutom ursöt.

Hur snyggt?

Tröttnar aldrig på det här huset.

Inte på insidan heller…

Jag absolut älskar spisen i köket på övervåningen! Det bästa är att den dessutom fungerar.

Maskätet köksbord

Äntligen fick vi ett nytt köksbord! Inte nytt egentligen, jag köpte det på vår lokala antik och kuriosa. Det behövde lite fix så vi fick det till ett jättebra pris! Det som tidigare stod i torpet hade någon gång målats bajsbrunt. Fråga mig inte vem som kom på den idén, men så var det och vi var därför tvungna att alltid ha duk för att gömma det. Men jag började tröttna på att tvätta dukar på löpande band och dessutom ville både jag och Gustaf ha ett trärent bord med lite patina. Och ett bord som vi ändå får spilla på så att man kan peka på det där rödvinsglasmärket och säga ”det var ju den där kvällen när de där vännerna var på besök”. Så sprang jag på det här bordet som var härligt maskätet (ja det är något positivt så länge de som äter inte är kvar i träet). Köket fick sig ett sedan länge behövligt ansiktslyft och Gullefjun fick komma in för inspektion och posering.

Ve och fasa – detta är bilden före och utan duk.

Prisa Gud! Så här blev det sen.