Första dagarna med Lilleman

Vi är vana vid att man behöver ge nya hästar någon vecka för att vänja sig vid alla nya intryck när de flyttat. Men Lilleman har inte varit det minsta brydd av att han är på ett nytt ställe. Så lugn med allt, mest bara nyfiken på alla hästar förstås. Sofie och Adam tyckte att han lugnade ner sig enormt ganska direkt efter kastreringen och visst är han cool. Men helt har han inte fattat att han är valack för han har stenkoll på var stona går, haha! Annars har det gått fint. Vi har inte kört än eftersom vi väntar på en baksele som aldrig skickas. Men vi har tömkört och det har gått riktigt bra. Första vändan hoppade han visserligen undan för en träbock som stod bredvid vägen. Han tvärvände och satte igång i ökad trav hemåt! Jag fick sätta allt till för att stoppa honom vilket som tur är gick bra, fick stopp nästan direkt. Tror inte att bocken var så läskig egentligen, han ville nog bara kolla om jag var med, haha.

Mamma och jag diskuterar tekniker för svansklippning. Ardennersvansar har man som “regel” haft korta i många, många år. Dels för att framhäva den rejäla ardennerrumpan, men också för att undvika att få en tung svans över tömmen när man kör. Vissa hästar (typ Lilleman) har också så mycket tagel att svansen blir för tung att lyfta om den är hellång!

Alltså han är så stor, haha.

Jo tack jag tar pallen.

Första ridningen sen han kom! Gick fint, även om han liksom sögs mot stohagen 😉

Tömkörning i skogen.

Båda två helt dyngsvettiga i värmen.

Lilleman

Så äntligen kom han! Eller det var ju inte som att han bara dök upp, vi hämtade honom utanför Varberg och körde med transport upp igen i helvetiskt många timmar. Jag trodde jag skulle dö på slutet bara för att det kändes som att det gick så in i bängen långsamt. Men vilken pärla till häst! På morgonen dagen vi hämtade honom blev han skodd, sen fick han en dusch och schamponering och stod och torkade i boxen och sen hämtade vi honom och körde flera långa mil hem. Och han bråkade inte, väsnades inte, eller visade något som helst missnöje. Vilken häst!

Men jag måste ju berätta lite om honom! Han har varit hingst länge och har även betäckt tidigare, blev högt bedömd både som 3- och 5-åring och har bl.a. fått 10+ för temperament (10 är max) 😉 Hans “riktiga namn” är Talisker Storm 11956, men eftersom hans uppfödare alltid tyckt att han varit liten har de alltid kallat honom Lilleman, haha! Han är inte liten hos oss! Lilleman är fem år och efter Remus 11882 och Tonita 115923. Adam och Sofie är de som sålde honom (Adams mamma är uppfödare) och de föder upp och visar ardennerhästar från sitt hem Mossagård. Så tacksam att vi fick köpa den här hästen! Det var ingen tvekan om att de inte skulle sälja hur som helst eller till vem som helst, de skulle garanterat hellre sitta med alldeles för många hästar hemma än att sälja till första bästa. Så nu ska vi verkligen visa att de har sålt till rätt människor 😉 Anledningen till att han såldes var dels att det finns fler hingstar med liknande stam och de hade en annan avelshingst som de satsade mest på. Sen vill de också få mer tid för körning och behöver då dra ner lite på antalet hästar, ett dilemma som vi känner väl igen. Lilleman kastrerades två veckor innan vi hämtade honom och det läker precis som det ska.

Lilleman är familjens häst som vi ska ha främst för körning, men jag kommer i första hand vara ansvarig för hans träning och utbildning 🙂 Sen är tanken att även pappa ska kunna köra och så får såklart mamma hoppa in om hon känner för det. Syrran har en ny häst själv så hon har nog fullt upp. Men jag är så taggad, det här är rena drömmen!

Den här bilden fick vi av Sofie och Adam på morgonen dagen vi skulle hämta honom. Hur gulliga som fixar honom fin?

Haha inte världens mest smickrande bild, men här står han i transporten vid vårt första stopp på vägen hemåt.

Lilleman i sin hage! Han går själv eftersom han är nykastrerad, men vi hoppas förstås att han ska kunna gå med sällskap i framtiden.

Hur snygg???

Och till granne har han islandshingsten Háleggur, haha! Perfekt med två hingstiga grabbar som grannar…?

Smakar stubbe.

<3

Överraskning

Nu måste jag bara få berätta för det är lite svårt att hålla sig… Det här är något som har varit på gång länge, men som jag inte velat berätta om förrän det känns riktigt riktigt säkert. Jag ska börja med att berätta att när jag och min syster var små hade vi en ardenner på gården. Hon var ett rejält sto, rödskimmel med rosa mule och rosa runt ögonen. Pappa har alltid sagt att hon var den fulaste häst han någonsin sett, men sånt såg förstås inte vi. Hon hade ett föl som med sin vita fläck på rumpan fick namnet Frost. När min farmor var liten och växte upp i Småland var det också just ardennerhästar på alla gårdar, som hon själv fick jobba med ibland. Så att vi nu ska skaffa en ardenner (!) faller sig på sätt och vis naturligt. På lördag hämtar vi honom och jag är så förväntansfull att jag kan spricka! Bild eller video kommer såklart!

På bilderna nedan ser ni Frost, när han vuxit till sig lite. Färgen är egentligen helt knasig för ardenner och mamma Flora hade inte alla papper, så med stor sannolikhet fanns där även något annat som inte var just ardenner 😉

Vårvinter

Ljuset är verkligen på väg tillbaka. Det märks alltid så tydligt i februari. Även om vintern ofta är som härligast just nu så suger det i mig av vårlängtan. Jag vill verkligen ha båda på samma gång. Torpet fylls med tulpaner och krokusar för att stilla begäret efter liv och grönska.

Mysak inspekterar gärna alla blommor, precis som hans bror brukade göra. Fast Skorpan brukade förstås äta upp dem också…

Hönsen värper ägg i pastellfärger,

Hästarna njuter också av värmen som solen ändå ger.

Juldagen

Juldagen förflöt stillsamt. Jag åkte under dagen hem till Gustafs familj för att få umgås lite med dem. Sen tog jag med mig Gustaf hem till gården igen och vi åt en god juldagsmiddag hela familjen. Min pappa kan laga mat han, det ska gudarna veta. Vet inte riktigt vad vi skulle ta oss till om inte han roddade köket som regel.

Tänk vad glad jag blev av att träffa Gustaf igen, fast vi bara varit ifrån varandra i typ ett dygn. Det är något med julens magi och all kärlek som bara svämmar över i huset. Mer sånt tack.

Lugnt i stallet utanför.

Världens finaste, helt tveklöst.

Pyntat, klappat, rimmat

Jag tycks alltid vara klar just den 23e december med rim och paketinslagning. Inte en dag för tidigt. Kanske kommer jag kunna ändra den vanan, men det krävs nog krafttag. Jag älskar dock att slå in paket. Välja papper, dekorationer och skriva rim är onekligen en favoritsyssla. I år hittade jag ett papper som ser ut som en gammal tapet. Jag blev alldeles till mig när jag såg den, dessutom var den på rea i konstbutiken i Stockholm (där jag egentligen skulle handla material åt Gustaf). Lite kvistar från vår lärk, idegran eller några ax korn och snöre räcker långt för att få till riktigt vackra klappar.

Kanelstänger ser liksom sagolika ut i sig.

Granen pyntade jag och syster Linn i vanlig ordning.