Ny dam på gården

Min syssling Sofia har köpt en häst! Hon har redan en sedan länge, men nu har hon köpt ett rödhårigt sto som ska stå på gården med alla de andra. Ska bli spännande att få se deras utveckling tillsammans!

Solrun 🙂

Novembermorgon

Här har jag vuxit upp och här hoppas jag att jag alltid kommer få leva. Jag tröttnar aldrig på den här platsen, med sitt magiska landskap, sin historia, sina människor och sina djur, vilda som tama. Platsen som får mig att tappa andan gång på gång. Markim socken <3

På väg till jobbet, foto taget mellan mjölkgården Stora Lundby och mammas och pappas gård Husbyön.

Okej jag vet att fyra landskapsbilder efter varandra är helt emot bloggreglerna, men vad ska man göra när man tycker att precis ALLT är lika vackert?

Egna ägg

Plötsligt började tre av våra hönor värpa. Först Ida, sen Tengil och nu även Borka. Islandshönsen väntar ännu, men vi har ingen brådska. Efter det som hände Skorpan blir jag så himla varm av såna här små saker i vardagen. Man uppskattar plötsligt allt ännu mer. Tack för all fina kommentarer på instagram också, många vet hur det känns och det värmer alltid att ha stöd 💛

Ensam och undrande

Det skär i hjärtat att Mysak har förlorat sin bror. Han som var hans andra hälft. Han har gått omkring på gården, letat, jamat och sovit på konstiga ställen där han normalt sett inte brukar sova. Han brukar ju ligga hopkurad med Skorpan om nätterna, men nu finns han inte längre här. Nog för att Mysak fått mycket kärlek förut, det är något jag är så tacksam över – att vi aldrig missat en chans att kela eller busa – men nu ska han få om möjligt ännu mer. Vi får plåstra om varandra.

Solkatt

Det här är den sista bilden jag tog på Skorpan och så här ska jag minnas honom. Nöjd med livet och alldeles avkopplad. Det finns inget jag hellre önskar än att ha fått mer tid med honom, men hade jag aldrig fångat in honom och Mysak hade han kanske liksom två av sina syskon dött på det kalla stengolvet i ladan, bara några veckor gammal. Jag fick lära känna den mest keliga, kärleksfulla och trogna katt jag någonsin träffat. Från att vara en av de räddaste till att blir den keligaste, det är ändå ett kvitto på hur bra han trivdes. Jag kommer nog sakna och gråta länge till, men jag fick i alla fall ett långt och fint år med den här katten och det är värt allt.

Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.