Kantat

Till sist fick vi tid över (eller trollade vi fram tid över) för att färdigställa kanten till köksträdgården. I och med att vi planerar att ha en växthus i köksträdgården så är en del lite provisorisk, men i och med konstrundan i början av oktober kändes det kul att få det hela hyfsat klart.

Det här blev våran eventbild för konstrundan (Konst i Roslagen). Hur snygg? 😉

Äntligen inga fler tomma ytor utan duk eller grus. Det kändes som att köksträdgården blev sanlöst mycket större.

Lite krattning på gruset så är det finemang!

Ingen bra bild (tog den mest för vår egen skull), men här ser ni hur kanten blev ovanifrån.

Mot muren är det tänkt att växthuset ska byggas så småningom.

Vi är supernöjda.

Matsällskap

När vi har suttit vid vår uteplats och ätit under sommaren har vi haft publik varje gång. Sällskapssjuka och väldigt sugna höns har stått i hönsgården precis bakom och suktat efter allt gott vi haft på tallrikarna. Hade det inte varit för katterna hade vi släppt ut dem tidigare, men frågan är om vi inte hade suttit med elva hönor och tuppar på bordet då…

När allt på tallriken är odlat i den egna trädgården <3

Som sagt…

Fasansafari

Djuren gör liksom trädgården komplett. Fasanerna särskilt, som bidrar med fina färger och exotiska läten. De är rätt många, men sen kommer förstås jägarna och har fasanjakt, det är de som från början planterar ut dem. Men några blir alltid kvar och brukar spatsera kring i trädgården året om.

Näs

Sista anhalten och även det ställe där träffen hölls var Näs, Astrid Lindgrens barndomshem. På bilden är huset hon växte upp i.

Det var på sätt och vis ganska turistigt, de har ju gjort i ordning för just det syftet, men nu var högsäsongen över så det var inget man märkte av särskilt.

Nämen, tog jag kort på höns här med?

Så som det såg ut när Astrid växte upp. Ganska sorgligt på många sätt. Den gamla ladugården köpte kommunen nån gång och eldade upp. Det som här var landsbygd och åkermark var nu proppat med fruktansvärt fula lägenhetsbyggnader. Näs var onekligen en oas i det ovackra, men också som en manifestering av min största rädsla: att mitt familjehem sakta ska omges mer och mer av tätort och att skogen, åkrarna och hagarna som jag alltid lekt i ska jämnas med marken. Jag förstår att Astrid sedan köpte tillbaka sitt barndomshem och att det som är kvar nu ägs av hennes barn och barnbarn.

En fin trädgård hade man låtit göra i ordning bakom Näs. Porlande bäckar faller jag alltid för.

Bullerbyn

Min lilla Smålandstripp fortsatte. Först kändes det tråkigt att inte Gustaf kunde följa med, vilket var planen från början.

Men det är inte fel att få smita iväg på egna äventyr heller. Då kan man göra helt precis som man vill, som att stanna och fota varenda Smålandsko/-tjur jag ser, haha.

De poserade bra i alla fall.

Sen kom jag fram till Bullerbyn. Det heter inte så egentligen, men här växte Astrid Lindgrens pappa upp en gång i tiden. Innan han flyttade till Vimmerby och gifte sig med sitt livs kärlek.

Det var ganska tydligt var Astrid fått sin inspiration ifrån… Sockerdricksträd fanns det lite överallt!

Såklart att jag måste fota hönsen.

De som sett filmerna om Barnen i Bullerbyn kanske känner igen sig, eftersom det var just här de filmade 🙂

Mariannelund

Innan träffen i Vimmerby startade passade jag på att besöka Mariannelund. En trevlig liten del av Sverige med ett väldigt trevligt karamellkokeri. Godisgris som jag är passade jag på att köpa på mig lite gott.

Till Gustaf köpte jag med mig senap, en whiskeysenap som jag visste att han skulle gilla skarpt.

Många fina hus fanns där. bland annat detta som till synes var helt övergivet.

Linköping

I skiftet mellan augusti och september åkte jag ner till Vimmerby. Min distanskurs vid Linnéuniversitetet skulle nämligen inledas med en träff på Astrid Lindgrens barndomshem. Kursen heter ”Att skriva barnlitteratur” och ska ge mig en kick i rätt riktning för barnböckerna jag vill skriva. Jag är sprängfylld med idéer, men behöver hjälp för att veta hur jag ska knåpa ihop dem. På vägen ner stannade jag i Linköping, staden där våra farföräldrar träffades en gång. En dans som skulle leda till mycket, mycket mer.

Vackra kullerstensgator kunde man hitta…

Sen är det just typiskt mig att när jag är i en stad bli alldeles till mig av att se djur, som att jag inte gör det annars liksom…

Domkyrkan i vilken Mammim och Farfar en gång gifte sig, för 64 år sedan om jag inte missminner mig. Jag fick inte ens med hela på bild, det är som sju Markim-kyrkor i en. Helt enorm.

Inuti var den fullkomligt magisk!

Sen for jag vidare på min tur till Vimmerby.