Soluppgång till fågelsång

Soluppgångarna här är i princip alltid helt magiska. Men det är något visst med soluppgångarna tidigt i juni. Då går solen upp precis bakom sjön, dimman är sagolik och fåglarna är uppspelta och sjunger ikapp. Jag blir ju liksom bara tvungen att gå ut klockan fyra och pallra mig ut i trädgården med kameran i högsta hugg. Jag vet att jag måste lära mig att välja ut typ en eller max två bilder, för hur många soluppgångsbilder orkar man se liksom? Men jag kan inte välja, allt var så fint!!!

Spenat på vårt fat

För några veckor sen kunde vi skörda den första salladen! Det mesta blir lite sent i år, dels på grund av den kalla våren men även för att vi håller på att lära oss allt. Men sallad har vi och några potatisar ligger före allt annat, men det hann inte bli till midsommar. Att slänga ihop en sallad med rucola, plocksallat, spenat och så lite fina grönsaker är något jag verkligen underskattat. Sånt jag kallade kaninmat förr. Att ringla på lite balsamicovinäger på en sallad är ju hur gott som helst en varm sommardag. Så jag får ta tillbaka allt jag sagt och skörda min spenat vecka efter vecka… får se när jag tröttnat på det.

Första potatisplantorna

Bylur klipper gräset.

Här hade syrenerna precis börjat blomma

Jag rensade bort en massa vidriga nyponbuskar (de är fina men sprider sig som ogräs och försöker döda en med sina taggar). Trolleri-trollera så uppenbarade sig en massa hallonbuskar.

Sallad!

Glöm att gå på zoo, på landet ska man bo

Varenda gång jag ser en fasan, en älgkalv, ett rådjur eller en havsörn blir jag lika till mig. Det behöver inte ens vara en havsörn, en ormvråk duger bra. Är man en djur- och naturmänniska blir det väl så. Här ute behöver man heller inte anstränga sig för att få se vilda djur, de bara dyker upp överallt. För några veckor sen red jag och mamma i Björkskogen och fick syn på ett rådjur med två kid. Det ena hann hon lägga ned, men det andra började stövla fram mot mig och Faramír. Jag tror nästan att det i förvirringen tog Faramír för sin mamma. Allt ordnade sig i alla fall när vi red vidare. Någon vecka senare satt jag i bilen på väg hem på landsvägen och såg plötsligt ett par öron och horn sticka upp i rapsfältet. Jag tog några foton och sen filmade jag och fick då med när rådjursbocken skuttade iväg genom fältet. Helt fantastiskt vacker, jag lägger upp videon nedan (samt videon på rådjurskidet som dock är i ganska dålig kvalitet).

Ser ni öronen i fältet?


Älskade husdjur

Det är lite löjligt hur mycket vi tycker om våra djur. Eller våra sambos, för det är ju verkligen det de är. Vi liksom delar på den här ytan av hus och mark vi bor på. Jag vet att det är ett vanligt fenomen att folk älskar sina husdjur på en ohälsosam nivå och det är ju svårt att låta bli när de är så himla kärvänliga. Våra katter är faktiskt några av de keligaste jag träffat och sen har vi lilla Gullefjun som springer efter ens fötter och mest av allt vill sitta på handen eller armen och bara vara nära. Det är inte dumt det.

Här var Gullefjun kanske två veckor gammal. Knappt möjligt att ta en bild eftersom hen kommer springande så fort man tar ett steg bort!

En sovande Mysak

Putsa och feja, måla och greja

Första helgen i juni hade vi en händelserik helg på gården. På lördagen var det islandshästtävling och på söndagen hade vi betessläpp med hästarna. Vi brukade ha tävlingar jämt förr, men efter att hela stallet drabbades av kvarka för två år sedan blev det ett uppehåll. Vi var isolerade i ett helt år, eftersom vi deltog i ett forskningsprojekt som SLU höll i. För den som är intresserad av hur det hela gick till kan ni läsa en artikel här: http://www.xn--hstsverige-q5a.se/Cecilia-Haking.html

Det känns toppen att vara på banan igen, med tävlingar och andra aktiviteter. Jag tror att de flesta på gården, vi i familjen samt hästägarna, gillar mest att det är lite lugnt och skönt. Men med det sagt så gillar vi också att det händer något, någon gång ibland åtminstone!

Innan helgen ägnade vi oss åt att städa, måla staket och fixa en massa. Det är helt klart ett plus med att ha ”främmande”, allt blir så mycket mer städat.

En socken att bevara

Jag trivs så sanslöst bra i vår lilla socken. Här är jag uppvuxen, här har jag i princip alltid bott och här skulle jag helst av allt vilja leva i resten av mitt liv. Vi har dock mycket vi får kämpa mot, politikerna vill bara bygga ut mer och mer. De bygger villor som de säljer för miljoner som i sin tur gör att Stockholm kryper sig allt närmare. De vill dra en järnväg till Arlanda flygplats nästan tvärs över våra marker… Men vi kommer aldrig sluta kämpa för vår socken. Här har jordarna brukats i tusen år, dagens slingriga asfalts- och grusvägar ser ut så för att de gjordes av de gamla kostigarna, det finns en mångfald i både flora och fauna och så mycket mer som är mycket värt att bevara. Bostadsbristen löser vi inte genom att bygga miljonvillor, om folk inte var tvungna att flytta in till storstäderna så skulle storstäderna inte behöva byggas ut så mycket och då skulle heller inte landsbygden glesas ur i sån rasande fart. Önskar verkligen att politikerna satsade mer på landsbygden, nya jobbmöjligheter på distans (det har ju aldrig varit lättare än nu) och att de inte var så sanslöst karriärdrivna. I värsta fall får vi flytta längre bort, där det inte finns intresse för att bygga någonting. Men jag hoppas att vi kan vara kvar här länge <3

Middag för två är inte tokigt ändå

Jag och Gustaf skulle ha över en av mina vänner över, som nu är en god vän till oss båda. Han skulle komma över på middag och vi preppade med gott att grilla, sangria och allt möjligt. Men sen fick han strul med jobb och kunde inte komma ut. Där stod vi och tänkte att jaha, det var det. Eller nästan i alla fall, men vi beslöt oss såklart för att köra en riktig pangmiddag bara för oss istället. Det är ju alltid ”bara” jag och Gustaf som äter, så det kan kännas lite tråkigt när man tänkt ha en middag för tre som blir till en middag för två. Men fy sjutton vad trevligt vi hade! Maten var så god och vi åt så mycket att vi inte ens fick i oss efterrätten. Sangrian var magisk och vi satt ute där vår köksträdgård ska vara (som då bara var en slät jordyta) med utsikt över sjön. Gustaf är den mest fantastiska människa jag känner, jag vet faktiskt inte en enda person jag skulle ha lust att äta middag efter middag med i hur många år det än må bli. Kanske är det just därför vi båda förtjänar att vi lyxar till det ibland, bara för oss liksom. Så tack Magnus för att du inte kom, även om vi saknar dig och vill ha dig på besök snart 😉

En temporär sfär

Nu kommer lite mer uppdateringar om vad som hänt den senaste månaden. Vi har ju en plan på att bygga ett västhus i år, men det finns annat som är högre upp på priolistan. Dock fanns en hel hög med gurkor, tomater och chili-plantor som behövde komma ut ur stugan. Både för vår och plantornas skull. Så händig som jag är slängde jag ihop ett temporärt växthus! Bakom friggeboden finns en liten yta där solen skiner hela dagen. Jag slog ner ett par stolpar, snickrade på några plankor, spände upp plast/vaxduk och lutade ett fönster på framsidan. Vindskyddat, soligt och alldeles utmärkt så länge. Det blev inte sådär supervackert, men för att ha gjort det med bara två händer är jag rätt nöjd.

Det här året kommer förresten vara året då vi lär oss absolut mest om odling skulle jag tro. Bland annat ska man ju inte sätta ut späda små plantor i för starkt solljus pang på en gång. Det här har jag hört, jag tänkte till och med på det när jag byggde ”västhuset”. Men med ett ”äh, så allvarligt kan det väl inte vara” fick det bli en av årets läxor. Kära barn, täck med lite fiberduk är ni snälla. När bladen på gurkorna och tomaterna började gulna och dö insåg vi att något var fel. Min farhåga visade sig stämma när jag googlade och frågade några odlingsproffs så det blev till att dra på fiberduk över allt. Några plantor strök med (så vi köpte en massa nya fröer, haha) men flera klarade sig tack och lov. Istället för att bli arg på mig själv för att jag ignorerat något jag egentligen visste, såg jag det som en nyttig lärdom. Troligtvis blir det bara fler gurkor och tomater i slutändan eftersom vi satte fler! 😉

Inte den vackraste bilden jag lagt upp, men ändå!

Måste bara visa all förgätmigej som växte i trädgården alldeles nyss. Så otroligt fina små blommor!

Så flott med granskott

Nu är det massa minikottar och illgröna granskott överallt! Absolut älskar det, hela världen ser så klorofyllig ut de här tiden. Gran är mitt absoluta favoritträd, i alla fall i en skog. Lövskogar kan vara fantastiska, men det är något visst med granar. De är så magiska, sagolika och doftar sanslöst gott.

Jag har tänkt att göra gransirap på de späda, ljusgröna skotten. Det kan man ha i te till exempel och ska vara toppen när man är förkyld. Kan bara tänka mig att det måste smaka ljuvligt. Men det är mycket pyssel jag har så vi får se om jag lyckas plocka med mig några granskott i dagarna (innan de blivit för stora).

Skrytsam med Instagram

Ni har väl inte missat att jag också har ett Instagram-konto? Man kan säga att på bloggen lägger jag upp fler bilder, men på Instagram dyker det ibland upp annat plus att de bilderna för det mesta läggs upp först 🙂

För någon vecka sen fick jag mer än 500 följare vilket är superkul! Jag tycker att det finns så många fantastiska människor med jätteinspirerande konton som är toppen att följa. Somliga har förstås tiotusentals följare och då kanske 500 inte är mycket att skryta om, men jag tänker göra det ändå! Instagram och bloggen är just nu bara för att jag tycker att det är roligt. Jag fotar så sanslöst mycket hela tiden och det har jag gjort i flera år. Att äntligen ha ett ”syfte” – mer än att det är kul att ha bilderna själv – är så himmelens inspirerande.

Vår första, 3 veckor gamla kyckling Gullefjun, fick posera för några bilder jag tog specifikt för Instagram.

Säg den som förstår hur den här saken har gått från dunboll till detta på bara tre veckor…