När man tror man har koll men kör helt åt fel håll

Den här helgen hade vi inte planerat in något alls. Dels för att kunna ta det riktigt lugnt, men också för att ha möjligheten att vara lite spontana. I lördags blev det så att vi skulle åka till våra vänner som har en sex veckor gammal bebis. Vi hälsade ju på dem när hon bara var fyra dagar och nu skulle vi förutom trevligt sällskap få se deras nya hus.

Det var ny snö som täckte marken och Gustaf tog lite bilder på väg ut till bilen. Några hundra meter ned längs vägen slår det mig att jag glömt ta med lussebullarna som vi tänkte ha med till fika. Jag ska backa runt ladugårdshörnet och det faktum att bakrutan var helt igensmutsad rör mig inte. Jag tänker att jag likt en Jedi inte behöver se något, jag kan bara använda the force såklart. Eller inte. För hips vips ligger vi i diket. Alltså inte sådär ”oj det var nära kanten” utan jag backade verkligen rakt ner i diket. Som att det var meningen. Jag blir frustrerad och bara paff över vilken otroligt tafflig bilförare jag var just då. Medan min helt klart bättre hälft, Gustaf, som vanligt ser allt som ett äventyr och tycker att det är hur festligt som helst. Ännu roligare blir det förstås när grannar och bekanta som är i närheten kommer promenerandes ned till oss, haha. Tur som var har jag hjälpsamma föräldrar som kom och drog upp oss ur det där rackarns diket.

Tack vare den mer klarsynta Gustaf hade kunde vi ha en riktigt trevlig dag, trots den sega starten. Vi hade supertrevligt hos våra vänner och till kvällen blev vi spontant inbjudna till två andra kompisar på glögg.

Såhär glad var jag som lyckligt ovetande om vad som skulle komma.

Såhär glad var jag som lyckligt ovetande om vad som skulle komma.

Gör bilen fin.

Gör bilen fin.

Ångesten när man måste ringa föräldrarna och be om bärgning. (Ja Gustaf var noga med att dokumentera precis allt).

Ångesten när man måste ringa föräldrarna och be om bärgning. (Ja Gustaf var noga med att dokumentera precis allt).

När jag vill vara irriterad, men Gustafs ständiga leende gör det svårt.

När jag vill vara irriterad, men Gustafs ständiga leende gör det svårt.

Haha, ja vad säger man?

Haha, ja vad säger man?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.