Något rituellt med öppna fält

Jag älskar att rida på stubbåkrar. Dels för att alla som gillar att brassa på lite vet hur härlig känsla det är att dra fram över en jämn åker där man hör rasslet från halmstubben mot hovarna. Sen kan det också bidra att min lille Faramír är världens nojigaste häst. Inne i skogen är allting farligt och jag rider nästan aldrig ut själv på honom, det blir liksom inte kul när handbromsen ligger i eller när han vänder på en femöring vid varje misstänkt skugga. Men har vi en stor stubbåker att rida på, då gäller andra regler. När han ser flera hundra meter åt varje håll, då kan han slappna av.

Stubbåkrarna blir liksom något rituellt på hösten. Man tar sin bästa ridkompis, positionerar sig vid början av åkern och släpper iväg hästarna som vet precis vad som gäller! Det är lite en tävling, men ändå inte. Poängen är på något vis att bara få den där frihetskänslan tillsammans med varandra och hästarna.

Därför blir jag alltid lite deppig om vi inte får några stubbåkrar över vinterhalvåret. De som arrenderar åkrarna runt oss fick problem med blöta marker när de skulle så i våras. Därför tog de det säkra för det osäkra och sådde direkt efter skörden. Så inga vagnsturer eller dressyrträningar på de fälten i år. Jag håller tummarna inför nästa säsong!

Här är några gamla bilder på mig och Faramír. Mna kan ju alltid sitta och längta tillbaka ;-)

Här är några gamla bilder på mig och Faramír. Mna kan ju alltid sitta och längta tillbaka 😉

Han är inte stor så det är tur att han är stark!

Han är inte stor så det är tur att han är stark!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.