Ät med måtta liten hallongrotta

Småkakor kan ju vara det bästa att baka. Så snabbt och enkelt och blir perfekt storlek. Lätta att förvara och perfekt till kaffet. I torsdags sov Gustaf över hos en ”konstpolare” som vi kallar det. Lite barnsligt att sova över, menar jag, men egentligen bara för att jag är ovan vid att vara hemma utan Gustaf. Knäppt egentligen, jag som brukar vara en sån ensamvarg. Nu har jag en liten flock på två personer (och några höns). Samtidigt som jag blir lite rastlös när han är borta så är det också lite skönt. Jag tror att det finns en del saker jag skjuter på eller helt enkelt inte tänker på att göra när vi är tillsammans. Det kan vara att fixa med bilder eller ägna mer tid åt hästarna. Nu passade jag dock på att laga lite mat, rensa lingonen som jag ska ta hand om, tvätta kläder och baka hallongrottor. Behövligt.

Det är visserligen busenkelt att hitta recept på hallongrottor men jag slänger in det här nedanför ändå.

Hallongrottor

Du behöver:

4 1/2 dl vetemjöl

1 dl socker

1 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker

200 g smör

Fast hallonsylt

Tillagning:

  1. Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
  2. Tillsätt smöret (skär det i bitar om du har fast smör). Arbeta snabbt samman till en deg, enklast är det med elvisp med degkrokar.
  3. För en mer lättarbetad deg kan du låta den stå en stund i kylen. Forma degen till små bollar, ungefär samma storlek som en valnöt.
  4. Lägg i små muffinsformar och gör en fördjupning i varje kaka. Klicka i sylt i varje fördjupning.
  5. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter på 200 grader. Kakorna går bra att frysa in.

En vit, en brun, två bollar av dun

Jag är fortfarande ledsen över att vi förlorade fina lilla Katla. Det känns så typiskt liksom.
Men nu var det ju dags att åter igen försöka släppa ihop islandshönsen med dvärgsilkeshönsen (som bott på gården de senaste veckorna). Nervöst, minst sagt, med tanke på hur det gick sist. Vi lät dem kika på varandra på varsin sida om hönsnätet först. Det var nog bra, för Jossi verkade mycket uppspelt. Väl tillsammans i hönsgården tittade de först inte på varandra. Sen blev det lite bråk, Jossi och Krusmynta ville visa vilka som bestämde. Efter en stund tog vi in silkeshönsen i hönshuset och lät Jossi och Mynta gå in när de ville under kvällen. Lite nervös var jag att kika in i där i morse, men alla lever och ingen verkar skadad, även om de nog inte är bästisar än. Bara så skönt att det fungerat hittills!

Lovis och Skrållan kallar vi dem.

Lovis och Skrållan kallar vi dem.

Är de inte lite roliga att titta på?

Är de inte lite roliga att titta på?

Något rituellt med öppna fält

Jag älskar att rida på stubbåkrar. Dels för att alla som gillar att brassa på lite vet hur härlig känsla det är att dra fram över en jämn åker där man hör rasslet från halmstubben mot hovarna. Sen kan det också bidra att min lille Faramír är världens nojigaste häst. Inne i skogen är allting farligt och jag rider nästan aldrig ut själv på honom, det blir liksom inte kul när handbromsen ligger i eller när han vänder på en femöring vid varje misstänkt skugga. Men har vi en stor stubbåker att rida på, då gäller andra regler. När han ser flera hundra meter åt varje håll, då kan han slappna av.

Stubbåkrarna blir liksom något rituellt på hösten. Man tar sin bästa ridkompis, positionerar sig vid början av åkern och släpper iväg hästarna som vet precis vad som gäller! Det är lite en tävling, men ändå inte. Poängen är på något vis att bara få den där frihetskänslan tillsammans med varandra och hästarna.

Därför blir jag alltid lite deppig om vi inte får några stubbåkrar över vinterhalvåret. De som arrenderar åkrarna runt oss fick problem med blöta marker när de skulle så i våras. Därför tog de det säkra för det osäkra och sådde direkt efter skörden. Så inga vagnsturer eller dressyrträningar på de fälten i år. Jag håller tummarna inför nästa säsong!

Här är några gamla bilder på mig och Faramír. Mna kan ju alltid sitta och längta tillbaka ;-)

Här är några gamla bilder på mig och Faramír. Mna kan ju alltid sitta och längta tillbaka 😉

Han är inte stor så det är tur att han är stark!

Han är inte stor så det är tur att han är stark!

Katla <3

I tisdags efter skola och stalljobb åkte jag och Gustaf in till stan för att gå på språkcafé. För de som inte vet är det något anordnat för nyanlända som vill lära sig svenska och träffa nya människor. Kort och gott så fikar och pratar man, plus att folk kan gå på svenskundervisning i olika lokaler. Gustaf har varit där tre gånger nu och jag två. Det är så roligt och jag vill verkligen rekommendera alla som kan att göra liknande saker!

På tisdagskvällen var jag på riktigt gott humör och kände mig allmänt pigg på livet. Men morgonen därpå vände det tvärt när jag hittade vår ena höna, fina lilla Katla, död i hönshuset… Hon har varit lite disträ, liksom inte riktigt med, de senaste dagarna. Men inte trodde vi att det var så illa. Den enda orsak vi kan komma på är att de har fått någon sorts förkylning. Vi har hört hönsen (särskilt tuppen) nysa vid tillfällen. Kanske var Katlas immunförsvar mycket sämre än de andras… Vi begravde henne under äppelträdet och jag hoppas att hon hittar någon annans knä att somna i uppe i hönshimlen <3

Varm choklad gör pigan glad

Finns det något bättre en kall höst- eller vinterdag än en kopp rykande varm choklad med en redig klick vispgrädde på? Värmer upp kroppen och hjälper till med det där lilla fettlagret man behöver inför vintern. Jo, jag har ju nämligen problem åt andra hållet. Folk tycker att det är ett lyxproblem att inte kunna gå upp i vikt. Enligt samhällsstrukturerna mätt är det förstås mer fördelaktigt så. Jag kan dessutom trycka i mig alla möjliga godsaker utan att något händer. Men samtidigt måste jag äta så mycket mat att jag nästan spricker för att kunna hålla vikten och inte försvinna. Så helt enkelt är det inte, men jag måste erkänna att det är rätt skönt att kunna skylla på ämnesomsättningen när jag tar några extra skedar grädde…

En helg så lugn med bak i ugn

Helgen har varit hur härlig som helst. Avstressande, insiktsgivande och smakrik. Som en helg ska vara. I fredags gjorde jag jordärtskockssoppa. Receptet jag alltid följer finns på Underbara Claras blogg och kan hittas här. Jag är stormförtjust i den soppan. Vi hade dock i lite extra potatis och morötter, bara för att vi har så mycket av det sen skörden.

Som sagt kunde jag inte låta bli att baka så fort vi konstaterat att vedspisen var ordentligt brukbar. Så i lördags bjöd vi över mina föräldrar, min syster och hennes sambo på fika. Hembakat fika, det har jag knappt kunnat fixa i torpet så länge det inte har varit havrebollar. Linn och hennes kille renoverar ett hus som de hyr av mjölkbönderna som finns mellan oss och hästgården. Där ska de bo tills de kan bygga eget hus. Tänk att vi alla är så nära varandra och tänk att jag och syrran lurat ut våra partners på vischan, haha!

Potatis och söta små morötter från vårt potatisland.

Potatis och söta små morötter från vårt potatisland. Äpplena är från farmor Mammim.

Ingen pose. Bara Gustaf som tog kameran och jag som inte riktigt vet vad jag ska göra (det händer även mig).

Ingen pose. Bara Gustaf som tog kameran och jag som inte riktigt vet vad jag ska göra (det händer även mig).

Vin! Det är inte ofta det, haha.

Vin! Det är inte ofta det, haha.

I taket hänger havreflarnen över pirarna.

I taket hänger havreflarnen över pirarna.

Pappa har sagt att såhär gjorde man förr. Så kan man måste man.

Pappa har sagt att såhär gjorde man förr. Så kan man måste man.

Mamma och pappa hade med sig blommor från den fortfarande blomstrande ängen bakom deras hus. I oktober liksom!

Mamma och pappa hade med sig blommor från den fortfarande blomstrande ängen bakom deras hus. I oktober liksom! Sen är det lite äppelskivor på tork.

Har vi möjlighet någon dag blir det sotning av den andra rökgången. Den som leder ned till bakugnen. Här vill jag baka knäckebröd, pizza och pepparkakor!

Har vi möjlighet någon dag blir det sotning av den andra rökgången. Den som leder ned till bakugnen. Här vill jag baka knäckebröd, pizza och pepparkakor!

En varm bris från en varm spis

Gustaf har löst gåtan med vedspisen! Vi var ju så säkra på att röret från spisen gick in i bakugnens rökgång som antagligen behövde sotas, att det var därför det rök in. Men när Gustaf faktiskt tittade ordentligt såg det ju snarare ut som att röret gick in i baksidan av sovrummets öppna spis. Så inget mer rökfyllt kök! Nu var det bara att elda på i sovrummet så att det blev sug i skorstenen och sen tända på vedspisen. Varmt så in i bängen blev det!

Nu är det ju så att jag fullkomligt älskar att baka. Så det blev havreflarn på lördagen och grahams-scones igår. Sconesen tog längre tid än i en vanlig ugn, men flarnen blev de godaste jag någonsin ätit tror jag. Smakade liksom lite knäck, och vem gillar inte det? 😉

Perfekt att värma fossingarna vid öppna spisen i sängkammaren.

Veckans bild

Förra veckan började jag på en akvarell i skolan. Tack vare att jag är en sån fototok (ni vet den som folk lite stör sig på för att jag ska fota jämt), tack vare det har jag en enorm bildbank med underbara foton att måla av. Så nu blev den en bild från augusti som Gustaf tog på mig på flytbryggan. Jag har också börjat fundera på att börja måla av bilder från folk jag följer på instagram. Det läggs upp så många inspirerande bilder som vore jätteroliga att måla.

Här är i alla fall veckans bild. Har inte bestämt mig för namn ännu. Men det blir väl ”Vivelstasjön” eller något liknande. Förslag mottages tacksamt!

Work in progress. Akvarell är för mig sååå svårt, men samtidigt väldigt roligt.

Work in progress. Akvarell är för mig såå svårt, men samtidigt väldigt roligt.

Den färdiga bilden!

Den färdiga bilden!

Naturupplevelser som gör en euforisk

Jag och Gustaf blir lika euforiska varje gång vi skymtar en älg, hör Frasse Fasan ropa på honorna eller ser en rådjursfamilj på fältet. Jag är ju född och uppvuxen här ute. Jag har sett de här djuren år, efter år, efter år. På ridturer, promenader och från bilen. Ändå är det lika häftigt fortfarande.

Häromdagen plockade vi upp en näbbmusunge från vårt sovrumsgolv och hur lite man än vill ha möss i huset var den ju det gulligaste vi sett. På vägen från tågstationen hem var vi tvungna att stanna och backa på landsvägen för att jag såg en uggla skymta i ögonvrån. Vi tänkte att den såklart skulle flyga iväg, men vi kunde sitta i flera minuter och bara beundra. Efter ett tag tog jag fram kameran och nog för att bilderna blev taffliga var ju upplevelsen fantastisk!

Hönsmys

Tänk att våra första gemensamma husdjur skulle bli höns. Katt känns annars rimligt. Men bättre kunde det inte bli, vi fullkomligt älskar vår höns! Igår tassade de runt i trädgården och Katla fick en mysstund i Gustafs knä. Hon verkar trivas rätt bra där om jag ska vara ärlig. Ber förresten om ursäkt om det blir alldeles för mycket hönsbilder just nu…

<3

<3

Sova lite kanske?

Sova lite kanske?

Jossi fick smaka lite äpple. Det är typ det bästa han vet.

Jossi fick smaka lite äpple. Det är typ det bästa han vet.