Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vrid tillbaka tiden

I onsdags kväll kom inte Skorpan när vi ropade eller ringde i matklockan. Han och Mysak är inne och sover varje natt, utan undantag. På torsdagen gick vi runt, ropade och letade i lador och skogsdungar. I fredags, precis när jag skulle till att skriva ut lappar till grannarna, fick vi veta att han blivit påkörd. Nu ligger hans lilla kropp begravd under äppelträdet.

Hjärtat är i tusen bitar fast man tror att man som uppvuxen på gård med massa djur ska bli härdad. Det känns inte som det.

Det tog så enormt mycket tid, tålamod och kärlek för att vinna över den här lilla vildkattens förtroende. Det är väl det som gör det så tufft, för då kom vi varandra så oerhört nära. Det känns hopplöst och orättvist. Skorpan och Mysak skulle ju bli tjugo år gamla, de skulle båda ha varandra livet ut och om jag någonsin skulle få barn skulle jag säga till dem att ”de katterna räddade vi ur en iskall lada en snöig november för flera år sedan”. Jag är så ledsen, inte bara för vår skull utan även för Mysaks, som sen första början varit ett med sin bror. Även om han nog inte förstår att Skopan inte längre lever så märks det att han undrar var han är. Jag skulle göra allt för att få vrida tillbaka tiden och ropa in dem tidigare i onsdags. Men att tänka så hjälper ingenting.

Jag har tittat igenom alla videoklipp från Skorpans liv med oss. Från den lilla parveln i ladan till den självsäkra, kelsjuka och underbara katt han blev. Han hade ett fantastiskt liv och jag ångrar inte en sekund att jag hämtade hem dem den där novemberdagen. Tänk att de var så rädda för oss i början. Skorpan fick man knappt titta på under väldigt lång tid och tänk vilken förändring vi haft.

Jag var inte ett dugg beredd på att jag skulle bli såhär ledsen. Men så är det om man vill ha djur i sitt liv. De blir sällan äldre än oss, men glädjen och kärleken man får gör sorgen och smärtan värd att leva med.

Vila i frid nu, väldens finaste Skorpa <3

Vackert så man storknar

Ibland tar det mig alldeles för lång tid att åka mellan torpet och hästgården. Jag blir tvungen att stanna gång på gång och titta på allt vackert. Särskilt åkrarna och hagarna bakom Stora Lundby är ofta fantastiska. Här ligger rundabalar kvar så sent som i november. Det blev sena skördar när sommaren var så torr.

Sen närmar jag mig gården och där står hästarna och äter isglass.

Snövit

Vi fick en fågelmatare av pappa. Den är superfin och enormt populär hos alla småfåglar. Jag har bestämt mig för att bli som Snövit, jag vill att alla fåglar, rådjur dovhjortar och andra som kommer hit ska bli så vana vid mig att de börjar följa med och hjälpa mig med tvätt och dylikt. Känns ändå som en rimlig vision. Som det är nu accepterar de att jag står fem meter bort. Kommer jag närmre flyr de i ren förskräckelse, haha. Vi får väl se hur snabbt jag tämjer dem…

Talltita eller entita, det är frågan.

De tror helt klart inte att det kommer räcka till alla.

Men Skorpan, hur kommer det sig att du står precis under fågelmataren?

Vattenslangarna från sjön är tömda, men en liten droppe hade letat sig ut och frusit till.

Kacklande

Ja visst är det ett himla kacklande när hönsen struttar omkring huset. De ropar varg typ fem gånger om dagen (högljutt kacklande/skrikande som de gör om tex en rovfågel kommer). Tre gånger har sparv- eller duvhök försökt ta någon av tupparna. Alla gånger har vi sprungit ut fort som attan och hindrat attacken. Man hör visserligen en viss skillnad i intensitet i den här typen av skrik-kackel, men man tar ju såklart det säkra för det osäkra och springer ut ex antal gånger för mycket.

Men hur störigt det än kan vara har vi dem hellre ute när vi är hemma än att de ska vara i hönsgården hela tiden. De mår så bra av att få gå fritt. Det är samma med hästarna, vi skulle kunna ha dem en och en så undviker vi skador. Men när man ser hur bra de mår av att få gå i sina flockar (mellan 5 och 8 hästar ungefär) så är det värt risken. Hästar ska vara hästar, höns ska vara höns och katter ska vara katter och också få vara ute och äventyra. Man kommer förlora någon och en eller annan kommer bli skadad, men hellre ett kort och rikt liv än ett långt, men ofullständigt.

Tre år

Det är bara för mig att inse att en liten romantiker bor inom mig. Jag har inte tänkt på det förr, men när jag ser tillbaka på de få lite längre relationer jag haft (och när jag säger längre menar jag 4-6 månader) så har jag varit himla romantisk vid tillfällen. Ja, fram tills att jag tröttnat på karln och gått vidare. Ett tag började jag tro att jag helt enkelt inte var lämpad för förhållanden, hur romantisk jag än var. Men sen träffade jag Gustaf som bekräftade att jag bara inte träffat rätt ännu, vilket jag ju innerst inne visste.

Jag tror inte att det bara finns en person för oss i livet. Det finns ett helt gäng, men man ramlar kanske inte över dem var dag. Jag tror också att en person som är rätt för dig när du är 20 kanske inte är det när du är 35. Därför skulle jag aldrig kunna lova någon att dela hela livet tillsammans, ”tills döden skiljer oss åt”. För hur i hela världen ska man veta att man fortfarande vill det om tio år? Gustaf och jag lovar varandra ingenting, förutom att alltid försöka vara ärliga (mot varandra och oss själva) och att bara vara tillsammans så länge vi gör varandra lyckliga. Sen har vi som alla våra dippar, och dem får man ta hänsyn till. Men det viktiga är att jag är med honom för min skull och att han är med mig för sin skull. Då kanske det faktiskt håller livet ut ändå. Tre år har gått sedan vi träffades, och vi räknar den dagen snarare än när vi ”officiellt” blev ett par, eftersom vi inte riktigt ser det som det viktiga. Det är rekord för oss båda, men i synnerhet för mig.

Jag överraskade lite med middag, present och tårta. Ni ska bara veta vad glad han blev. Han tycker nog om att leva med en romantiker.

Gick all in med rosigt papper och faktiska röda rosor.

Till mat åt vi Pulled Oumph, sallad, gurka, egen potatis, egen chili, egna tomater och egen rödlök. Det är inte fy skam det.

Har ni sett en så vacker människa förut?

Sen blev det white lady-tårta, en stor favorit.

Narnia

Ibland känner jag att jag gillar frost mer än snö. När det är tjockt med frost så syns fortfarande naturens färg där under, så att allt skiftar i lite pastelliga färger där under. Allt är klätt i ett frasigt täcke av iskristaller. Fast samtidigt har snön sin egen charm. När allt är sådär vadderat och underbart vitt. Jag är glad att få lite av båda helt enkelt.

På väg till gården kör jag över ån som ringlar sig mellan gårdarna i Markim. Det är samma å som passerar oss och knyts an i vår lilla sjö.

Så vackert att man kan dö.

Månklart

Även om fullmånen ibland hindrar mig från att sova ordentligt så älskar jag månsken. När jag var liten var månen en sån inspirationskälla för alla mina lekar, fantasier och historier jag skrev. Jag var en riktig vampyr- och varulvsfantast när jag var barn. Nu tänker jag inte lika mycket på monster och blodsugare, men jag tycker fortfarande att månen känns lite extra magisk.

Saffransscones

Jag har strikta regler gällande lussebullar, de får absolut inte ätas för tidigt! Samma gäller med exempelvis julmust. Men man kan ju inte hjälpa det där extrema julsuget som kommer redan såhär i november. Det måste stillas på något sätt. Då upptäckte jag saffransscones! Det är scones vilket man såklart får äta när som helst på året, men med den där lilla julesmaken som man så desperat behöver. Fullträff helt enkelt.

Saffransscones

Du behöver:

5 dl vetemjöl

3 tsk bakpulver

1/2 tsk salt

1 tsk socker

1 eller 2 påsar saffran, beroende på hur mkt smak du vill ha

50 g smör eller margarin

2 dl mjölk

Tillagning:

  1. Sätt ungen på 250 grader.
  2. Blanda mjöl, bakpulver, salt, socker och saffran i en bunke.
  3. Dela matfettet i mindre bitar och finfördela dem i mjölblandningen med maskin eller fingertopparna.
  4. Tillsätt mjölken och rör snabbt ihop degen.
  5. Platta ut till valfri form på en plåt med bakplåtspapper, jag brukar göra rundlar.
  6. Nagga med en gaffel och skär ut bitar med en vass, mjölad kniv. Jag gör kryss över rundlarna.
  7. Grädda mitt i ugnen i ca 10 minuter. Jag åt med vår jordgubbs- och rabarbersylt med smak av kanel vilket var svingott.