Katt och höna

Nu börjar hönsen se mer och mer fullvuxna ut. Men än har vi inte vågat låta dem gå ute samtidigt som katterna. När hönsen fortfarande var ganska små hängde Skorpan och Mysak en hel del utanför hönsgården, vilket ni kan se på en av bilderna. Nu är de fortfarande lite intresserade, men inte alls på samma sätt. Snart kommer vi dock ha sex könsmogna tuppar som med stor sannolikhet kommer visa kissekatterna var skåpet ska stå. Det är i alla fall det vi hoppas, haha.

Redan här syntes det tydligt vilka som var islandshöns, hättan på huvudet trädde fram tidigt.

En sugen Skorpa.

Ida och Tengil.

Emil från ovan. Troligtvis den vi kommer behålla som vår egen tupp sedan.

Sturkas, den största och tuppigaste av dem alla. Ni ska se honom nu, han är enorm jämfört med de andra!

Och kaxig…

Naturnära

Var jag än må hamna i detta liv så kommer naturen alltid vara viktigast för mig. Tänk att man kan bli så bubblande lycklig av att knata genom hästhagen, nedför slänten där brännässlorna smeker smalbenen (hur man än försöker undvika dem), upp på den trasiga träbron, titta ned i vattnet i ån för att upptäcka att där simmar ett helt stim av små grodyngel! Det är ju bara grodyngel, men att få se dem simma runt med sina små svansar och ynkliga bakben släpandes efter sig, det är så härligt. En kräfta simmade upp och plockade något vid ytan. Trollsländorna hovrar och blänker i solen. I sjön plaskar gäddorna och mörtarna och de pyttesmå abborrarna. De som fiskar i sjön tycker nog att det kunde finnas bättre fisk där, men jag blir bara lycklig av att det lever så mycket. Hela sjön och ån är full av liv och jag vill ändå inte fiska upp dem, bara ligga på mage på den trasiga träbron och titta ned på allt härligt.

Bihang

Gustaf har vid ett par tillfällen i sommar hjälpt Matilda med  hennes bin. Gustaf och jag är själva sugna på att skaffa bin, men det är ju en del att lära sig. Då är det perfekt med grannar som har dem, så kan man introduceras så smått. Jag som inte bar någon dräkt höll mig på behörigt avstånd, de kan ju vara lite stickiga, de små pollinatörerna.

För övrigt måste jag säga att jag tror att Matilda och Andreas och barnen bor i Markims vackraste hus. Det finns några stycken, men sen glasverandan åter fick sin plats på Bergby så tror jag banne mig att det utkonkurrerar både prästgården och Husby Gårds museum. Senare kommer förresten ett inlägg om våra vackra hus, för er som inte såg dem när jag var sommarvärd på @minlandsbygd på instagram 🙂

Klockarboden.

Matilda hjälper Gustaf på med utstyrseln.

Haha, nöjda och glada!

Markims gamla kvarn.

Fåren betar nöjt i hagen bakom huset.

Barn är bra

Flera vänner har varit förbi med sina barn under sommaren. Det har ju varit extra angeläget när vi haft kycklingar. De växer snabbare än man kan förstå och när man tycker att ”nu kommer de nog inte förändras så mycket” så är det bara att vänta tre veckor och se jordens skillnad.

Alltid när det kommer barn är jag lite nervös, jag tänker att de kanske kommer hålla fel, kycklingarna är små och sköra, en vinge kan hamna knasigt eller vad som helst. Men jag har gång på gång förvånats över hur många barn som bara har det i sig. De plockar upp försiktigt, men ändå beslutsamt. De ”tvångsgosar” i lagom dos tills kycklingen vant sig och släpper ner när de märker att kycklingarna vill iväg. Det är hur bra som helst, för jag och Gustaf hann inte alls med våra små fjäderfän så mycket som vi ville i början. Den enda riktigt tama var Gullefjun, medan de andra var i stort behov av djurvana barn som inte någonsin tröttnade på att gosa med kycklingar.

Jag minns när den här bilden togs, att vi tyckte att Gulle var sååå stor. När jag ser den nu tycker jag att hon bara är en liten plutt!

Kolla skillnaden på Gullefjun och de andra (tre veckor yngre).

En trött Ronja.

Grödor

I mitten av sommaren gick jag runt och fotade en del av det vi odlar. Det är roligt att ha för att kunna jämföra med ett senare skede. Det har vuxit på bra för oss, vi är så sanslöst tacksamma att vi har en sjö intill nu när det varit sånt torka här omkring. Det enda ”problemet” var att vi satte alla saker lite sent, dels på grund av den kalla våren, men också för att vi inte hade någonstans att sätta allt. Vi hade knappt några krukor, ingen köksträdgård och inget växthus. Alla förusättningar fick vi försöka skapa när vi upptäckte vad som behövdes. Så det kan hända att vi inte får en så stor skörd somvi hade fått annars, men vad gör väl det? Till nästa år finns de där krukorna, odlingslådorna och trädgårdslandet redo att användas så fort vi behöver dem!

Basilika sådde vi först i konservburkar för att senare plantera om i köksträdgården.

Potatis som blomstrar.

Rosenbönorna på baksidan av torpet klättrade på som sjutton, men har inte mått jättebra. Vi gissar att jorden var för dålig och att de behövde mycket mer vatten. Några plantor som inte fick plats här hamnade sen i en odlingslåda i köksträdgården. De små plantorna såg halvdöda ut när vi satte om dem men hej och hå vilken fart de tog! Bättre jord och så höll de nog fukten bättre!

Vackra chiliblommor.

Physalis.

Gurkorna mådde super till en början, men även de led av att inte bli omplanterade i tid. De flesta torkade tyvärr ut och det kan man ju förstå att just gurkor inte mår bra av. Bättre lycka nästa år!

Jordgubbar på gång!

Zucchinin tog sig fint efter att ha blivit omplanterad i grönsakslandet/åkern.

Sallat och timjan som vi odlat från frö.

Löken i åkern har stortrivts! Nästan lika mycket som ogräset 😉

På bygden

Frasse fasan har hållit oss sällskap under största delen av sommaren, men nu har jag inte sett honom eller de andra fasanerna på ett tag… Undrar om det kan ha att göra med den där rackarns Skorpan som tyckte att smyga på och skrämma upp fasaner ur gräset var en finfin hobby…

Växlande molnighet över Markim socken.

Vi träffade på en tofsvipa med två bedårande ungar en sen julikväll.

I ån som ringlar genom Markim kan man hitta kräftor, små aborrar, bävrar och diverse fåglar. Hur söta är inte de här små ällingarna?

Skorpan och Mysak i kvällssolen.

Solnedgång i slottsträdgården

Vi åker ofta förbi Torsåker slott på vägen hem. Det ligger precis intill en sjö och där finns café och en liten handelsträdgård där min syster jobbar. Just den här kvällen var vi bara tvungna att stanna till för solen gick precis ned över sjön. Det är så att man blir salig över det guldiga ljuset.

Det vackraste huset jag vet

Tidigare i somras var jag över ett par gånger till Mammim och Farfar i Vaxholm. Dels hjälpte jag och pappa till med att lägga in en matta i deras nya uterum, sen var jag förbi för att intervjua Mammim om hennes barndom (vilket var helt underbart) och så fick jag se deras nya, vackra trappräcke. Egentligen är det inte helt nytt, det är samma beståndsdelar som räcket var byggt av när jag var liten. Men det åkte ner när trappen behövde bytas för några år sen och nu har tillslut även räcket fräschats upp och satts på plats. Plötsligt var huset komplett igen, tänk att ett trappräcke kan göra så mycket.

Här är min farmors två bröder och så Mammim själv i mitten. Älskar att få se fotografier från föräldrar- och farföräldrars barndom. Man tänker ju liksom inte på att de också har varit barn. Hunden är dessutom ursöt.

Hur snyggt?

Tröttnar aldrig på det här huset.

Inte på insidan heller…

Jag absolut älskar spisen i köket på övervåningen! Det bästa är att den dessutom fungerar.

Ta det lugnt

Ibland måste man bara tillåta sig själv att stå där och stirra på solnedgången från det att solen börjar krypa in bakom träden tills det bara är en liten strimma av ljus kvar i grantopparna. Vi hetsar ju runt ganska duktigt, jag och Gustaf. Under våran semester i början av juli har vi gjort en hel köksträdgård och typ tio andra projekt samtidigt. Inte stressat över huvud taget, men det spelar ingen roll. Om man arbetar hela tiden måste man också vila. Under såna intensiva veckor är det viktigt att stanna upp på vägen till vedboden och kolla in den där solnedgången, även om man glömmer vad det var man skulle göra sen. Tur är det också att vi har världens keligaste katter. Vi tycker så fruktansvärt mycket om dem och kan bara inte missunna dem gos när de ber om det. Och det finns då ingenting så avslappnande som att klappa och klappa på en mjuk katt som ligger i knät och spinner allt den kan.

Midsommar

Midsommar firades hos en vän i Sollentuna. Vi har egentligen tänkt ha midsommarfirande i torpet, men med allt annat vi donat med under sommaren kändes det inte riktigt som läge. Det kanske blir till nästa år 🙂

Det var i alla fall en härlig dag men klädning av stången, dans runt densamma, vår egenhändigt smaksatta snaps (som är farligt god) och en massa god mat såklart. Jag och Gustaf bidrog med vegansk aubergine-”sill” som var en hit.

I princip alla på firandet var ”ursprungligen” vänner till Gustaf (med partners och andra vänner). Jag tror att ett bevis på att man kan fungera bra som par är om man trivs med varandras vänner. Jag tycker sanslöst mycket om Gustafs nära vänner och han har blivit lika god vän med mina närmsta. Alla bara klickar helt enkelt och visst säger det en del om en person vilka människor den omger sig med?

Min reko kille.

Såhär piffiga var vi båda två!

Många fina människor