Åkerlandskap

Hur mycket jag än älskar skogen så är jag glad att det finns så mycket åkermark här. Är det bara skog får man ju inte mycket till utsikt. Jag gillar att man kan blicka ut över beteshagar, åkrar, fält och så våran lilla sjö förstås.

Dessutom är axen så vackra. Hav av vete, korn, havre eller råg som böljar genom landskapet. Sen är det inte fel med raps- eller linfält heller.

Lökigt

Vi tyckte att vi satte så sanslöst mycket lök i början av sommaren. Gullök, rödlök och scharlottenlök. Vi skördade visserligen mer än hundra lökar totalt, men ändå känns det som att vi hade kunnat sätta fler. Man vill ju inte behöva snåla plus att det ska räcka ända till nästa skörd. Så har vi plats till nästa säsong sätter vi kanske dubbelt så många. Vi får väl se, det är ju en del annat vi ska ha plats för också.

På tork i solskenet.

Den där Gustaf

Jag kan bli helt ställd av tanken på att jag hade sån tur att träffa Gustaf. Då var han en 20-årig livsnjutare med lite förortstugg, helt utan en tanke på att en dag bli lantis. Idag är han på nåt sätt allt det där han var en gång, men med skit under naglarna, gröna fingrar, vana vid djur och en stark kärlek till naturen. Det hade han visserligen sedan han var liten, men den är nog ännu starkare nu. Han är min axel att gråta mot, mitt personliga lyckopiller, min livscoach och en del av min mening med livet just nu. Ingen skrattar jag så mycket med som med Gustaf. Ingen har jag så tidigt vågat vara mig själv med. Och kanske framför allt, ingen annan har lyckats vara tillsammans med mig i mer än fyra månader tidigare, haha!

Nu när vi förlorade Skorpan har jag varit helt förstörd. Inte alls beredd på att det ens kunde hända. Det var som för tre år sedan, när Faramír fick en toxisk inflammation i tarmen. När veterinären sa till mig där och då i isoleringsboxen på Ultuna att de skulle göra vad de kunde, men han kanske inte kommer klara sig, då höll jag på att svimma. Hela världen vändes uppochner. Samma sak kände jag nu. Hur blev det så här? Det här var inte enligt planen, det här får inte ha hänt. Faramír klarade sig tack och lov, men Skorpan måste jag acceptera att leva utan. Hade jag inte haft Gustaf vid min sida hade det här varit så mycket värre att gå igenom. Jag har problemet att jag inte kan gråta inför folk. Ingen bra egenskap. Men med Gustaf bara forsar tårarna vilket jag tror är så viktigt för att bearbeta. Jag har stått vid hans sida och gjort allt jag kunde för att stötta honom när hans vän plötsligt gick bort för två år sedan. Nu står han där vid min sida. Man kan tycka att det låter fånigt, det är ju bara en katt. Fast en katt som bott med oss i ett år och som vi kämpat så med för att få trygg. Som har gett så mycket kärlek. En liten familjemedlem.

Han hade aldrig ridit innan han träffade mig, nu hjälper han mig i stallet, följer med på skogsturer och drömmer om en egen bruksnordis 🙂

Rensning i åkern i somras, med båda älsklingarna som sällskap. De ville så gärna vara med <3

Finare vet jag inte.

Vrid tillbaka tiden

Jag har ju lagt upp en massa inlägg i efterhand, eftersom jag inte hunnit med bloggen under sommaren men ändå vill ha mina bilder och händelser i kronologisk ordning. Nu blir det dock ett stopp i det, för det som har hänt sätter ny prägel på det jag lägger upp framöver.

I onsdags kväll kom inte Skorpan när vi ropade eller ringde i matklockan. Han och Mysak är inne och sover varje natt, utan undantag. På torsdagen gick vi runt, ropade och letade i lador och skogsdungar. I fredags, precis när jag skulle till att skriva ut lappar till grannarna, fick vi veta att han blivit påkörd. Nu ligger hans lilla kropp begravd under äppelträdet.

Hjärtat är i tusen bitar fast man tror att man som uppvuxen på gård med massa djur ska bli härdad. Det känns inte som det.

Det tog så enormt mycket tid, tålamod och kärlek för att vinna över den här lilla vildkattens förtroende. Det är väl det som gör det så tufft, för då kom vi varandra så oerhört nära. Det känns hopplöst och orättvist. Skorpan och Mysak skulle ju bli tjugo år gamla, de skulle båda ha varandra livet ut och om jag någonsin skulle få barn skulle jag säga till dem att ”de katterna räddade vi ur en iskall lada en snöig november för flera år sedan”. Jag är så ledsen, inte bara för vår skull utan även för Mysaks, som sen första början varit ett med sin bror. Även om han nog inte förstår att Skopan inte längre lever så märks det att han undrar var han är. Jag skulle göra allt för att få vrida tillbaka tiden och ropa in dem tidigare i onsdags. Men att tänka så hjälper ingenting.

Jag har tittat igenom alla videoklipp från Skorpans liv med oss. Från den lilla parveln i ladan till den självsäkra, kelsjuka och underbara katt han blev. Han hade ett fantastiskt liv och jag ångrar inte en sekund att jag hämtade hem dem den där novemberdagen. Tänk att de var så rädda för oss i början. Skorpan fick man knappt titta på under väldigt lång tid och tänk vilken förändring vi haft.

Jag var inte ett dugg beredd på att jag skulle bli såhär ledsen. Men så är det om man vill ha djur i sitt liv. De blir sällan äldre än oss, men glädjen och kärleken man får gör sorgen och smärtan värd att leva med.

Vila i frid nu, väldens finaste Skorpa <3

Kräftkalas

Vi gick på ett litet kräftkalas hemma hos Gustafs familj. Det sista av vår egen snaps slank med. Herre vad god den är, så fruktig att man knappt känner spritsmaken, riktigt farlig med andra ord.

Deras nya kattunge, Vera, ville hemskt gärna leka med mina fjäderörhängen.

Hopplöst söt!

Och lagom till hemgång blev jag magsjuk. Eller det var jag ju redan innan och borde ha lyssnat på min kropp, kräftorna gjorde inte precis saken bättre… Veckan efter behöver jag inte redogöra för. Det räcker med att säga att en partner som Gustaf, det är inte fel att ha i sina svaga stunder. (Inte helt fel i de starka heller) 😉

Dålig leksak

Om ni har katter, lär dem att huggormar inte är leksaker. Det är inte lätt att pränta i dem den infon, men förhoppningsvis kommer ett hugg eller två få dem på bättre tankar. Så länge de inte blir riktigt sjuka innan dess…

En svullen Mysak. Kan inte vara skönt, men han verkade ändå tämligen obekymrad.

Skorpan blev biten en gång i ansiktet och en annan i tassen/benet. Tack och lov att de blev bra snabbt <3

Trädgårdstjat

Ja, jag vet att det har blivit en herrans massa inlägg om vår köksträdgård, men den är vårt huvudprojekt för året (eller hela trädgården egentligen) så det är svårt att låta bli. Det finns nu en kategori som heter ”köksträdgården” (längst ner om du tittar på telefonen och på sidan om du läser bloggen på dator). Där kan man kika på alla inlägg om man vill se utvecklingen! 🙂

Kanten ofärdig och markduken blottad i väntan på mer grus, men det tar sig!

Från torpet ser det finfint ut.

Notera också den gamla stengärdsgården som jag och Gustaf restaurerat efter bästa förmåga 🙂

Det prunkar i alla fall.

Rodnande chili.

Ni ska bara veta hur mycket persilja vi har ätit och frusit in. Den tar liksom inte slut!

Efter sol kommer regnskur

Efter veckor och åter veckor av sol och torka var regnet mer än uppskattat. Ja, av alla utom våra två katter.

När de förstod vad som försiggick där ute bestämde sig båda för att gömma sig, haha!

Man kan nästan tro att vi brukar tvinga ut dem i värsta ovädren till vardags.

Kväll i Vaxholm

Att åka över till Vaxholm, till Mammim och Farfar, en skön sommarkväll, det är inte fel det.

Jag önskar alltid att jag kom hit oftare. Det blir aldrig tråkigt eller frustrerande att vara här.

Vi satt i deras nya uterum och fikade och pratade om allt mellan himmel och jord. Bättre kan man knappt ha det.